grubbelsmurf

Cylinderhatt, cylinderhatt, säg minns Du forna dagar
Där societeten syntes, syntes Du i all Din glans.
Magnater och bankirer med cigarr och istermagar.
Bar upp Dig som en stolt symbol för makt och storfinans.

Förr satt du på en dignitär nu sitter du på sotare Pär.
Då fick du endast bäras av en rik och mäktig man.
Nog är det väl beklagligt att det modet försvann.

Cylinderhatt, cylinderhatt, var är revolutionen?
Envar skulle bli lika, nu skulle allt bli fritt.
Cylinderhatt farväl: sa brukspatronen och baronen
Och köpte sig kostymer av demokratiskt snitt.

Och alla miljonärer ser ut som proletärer.
"Adjö adjö cylinderhatt, nu är jag folkets man"
Men visst är det beklagligt att det modet försvann?

Efter föreläsningen idag så gick jag till Juneporten (nej, det är inte Jönköpings pärleporten) och köpte ett busskort. Värdekort för 200 kronor. Jag kände dock för att ta en promenad hem och påbörjade därmed att gå hem längs Vättern. Nu har jag lagt över fler låtar till min mobiltelefon, vilket gör de längre promenaderna till en oas i vardagen. Ska försöka undvika att åka buss så mycket som möjligt.

Nu behöver jag bara komma igång med att plugga mer och tidigare så ska nog hösten bli en ganska fridfull tillvaro.

Igår kväll ställde jag min väckarklocka på 08.00. Idag kl 08.00 ringer klockan och jag tar mig upp. Jag hör en del oväsen från något vägarbete utanför och tänker att jag ändå inte kan somna om igen. Jag kliver upp och går iväg några steg och tar upp min mobiltelefon. Kollar på displayen..

12.57

12.57??!!! Jag går snabbt runt i huset och letar fler källor som visar tiden. Alla är drygt kl. 13. Jag svär för mig själv. Idag var ju den dag som jag skulle upp tidigt och börja plugga intensivt nu i nästan 20 dagar. Å andra sidan kunde jag inte hjälpa att min väckarklocka är dum i huvudet. Ska nog inte använda den mer.

Det enda roliga med att försova sig för min del är att jag brukar drömma om än mer konstiga saker.

Jag åkte runt i en stad och letade efter ett sjukhus. Körde upp mot de högre höjderna i staden så att jag kunde få en överblick. Såg inget rött kors eller annat som kunde indikera ett sjukhus. Efter att ha kört runt ett bra tag så parkerar jag bilen. Jag kliver ut och börjar gå förbi andra parkerade bilar. Ett antal tröjor hänger på de mest märkliga sätt både på bilarna och längs den gata jag följer.

Jag ska precis knacka på en dörr då en tjej kommer ut. Det är Aidas syster tänker jag och räcker fram handen. Jag hälsar och förklarar att vi träffats tidigare. Hon fortsätter ner för trappan och traskar vidare åt vänster. Jag vrider huvudet mot dörren igen. Den står på glänt. Var så längesen jag var här, kan ju inte bara gå in tänkte jag och tryckte på ringklockan. Ut kommer Aida men hon ser inte ut som mitt minne av henne. Hon hade mycket ljusare hårfärg och såg inte särskilt glad ut. Jag börjar:

"Jag är här för att hämta min tvätt."
"Den hänger där ute."
"Jag vet, jag såg det på vägen hit. Du tycks aldrig sluta förvåna mig."
"Vadå? Det fick ju inte plats här hemma." Hon skrattar. Nu började jag känna igen henne.
"Aja. Jag kände på några tröjor som var torra så det är lugnt."
"Men, ska du inte vara med oss ikväll? Några av oss har redan börjat."
"Börjat?"
"Ja."
"Med vad?"
"Men ååhhh, ditt pucko! Fest så klart!!"
"Jaha...."

Jag lyssnar. Inifrån lägenheten hör jag porslin och bestick som vidrör varandra. Jag undrar hur pass sofistikerad deras tillställning är ikväll.

"Jag ska först hem med tvätten, sen göra mig iordning så kanske jag åker in sen."
"Oookej." säger hon med besviken min.

Jag går tillbaka samma väg som jag kom. Går till en nyare bil och ser på min tröja. Jag ler. Att hon alltid kommer på lösningar. Bara den övre halvan av min tshirt syns. Resterande halvan är nedtryckt mellan förardörren och glaset på samma dörr. Jag fattar tag med båda händerna, rycker i tröjan. Efter några ryck får jag loss tröjan men då gick billarmet igång. Jag skyndar mig snabbt till bilen framför. Låser upp och sätter mig. Vrider om nyckeln och jag blir så nöjd att det är min brors gamla Opel Kadett som låter så mycket. Billarmet hörs knappt längre och jag ger mig ut på Rådhusgatan.

Jag kör ut på Frösön och jag ler hela tiden åt körkänslan. Var så längesen jag körde en bil i överhuvud taget. När jag väl tar mig ut på Vallaleden så är jag i en annan stad. Kör runt några kvartér innan jag svär högt:

"Vart fan är det jävla sjukhuset?!!!!"

Och där ringer en röd gammal ful väckarklocka. En relik som inte längre klarar av att väcka mig på rätt tidpunkt. En drömanekdot från Jönköping av en studerande som fått för mycket sömn och som nu måste skynda sig till vardagen. Vi ses i mina drömmar! Om inte annat så ses vi i december!

"Nej!", svarar jag.
"Bra, du behöver inte vara rädd för oss. Vi är lugna. Många blir rädda för mig för att jag är snaggad."
"Okej, nej jag är inte rädd."
"Vad har du gjort ikväll? Ska du på fest?"
"Nej, jag har druckit några öl och är på väg hem nu."
"Var du på en fest eller?"
"Nej, jag var på Bishop Arms faktiskt."
"Du vet ingen fest i närheten?"
"Tyvärr inte."

Samtalet fortsätter...

"Jag har samma åsikter som SverigeDemokraterna på vissa delar. Dem vill få bort invandrarna. Jag vill bara minska. Se på Mona Sahlin! Hon vill ta in fler invandrare. Vi har ju så många redan. Är du svensk?"
"Ja"
"Bra. Du verkar vara en trevlig person. Jobbar du eller?"
"Pluggar nu faktiskt. Jag jobbade förut."
"Men du är väl en som är hederlig och inte lever på bidrag?"
"Jag har ju studentbidrag men jag är ingen som utnyttjar bidrag."
"Bra! Fan vad jag hatar bidragsfusk. Att föda upp en hund och sen skicka han på Polisen och sen polisanmäla dem. Det är så jävla fel i vårat samhälle idag."
"Du verkar ha en hel del åsikter och så. Får du röst i nästa val?"
"Nej, jag är bara 15. Du, jag måste nog dra. Var jävligt trevligt att träffas. Du verkar vara en jävligt schysst kille!"

Jag sätter in hörluren i örat igen och lyssnar på musik.

Tänker på Gud.

Han spelar mig ett spratt igen.

Såg nyss Pablo Francisco i Jönköping konserthus. Det pågick i 1,5 timmar. Det var tre ståupp komiker innan Pablo och de var roliga dem också men det märktes vem som var stjärnan. Känns som att jag inte behöver skratta mer nu på ett bra tag framöver. Min kvot är uppfylld.

Ikväll kanske jag tar mig iväg till någon förfest men det verkar inte vara någon samlad plan för kvällen. Antingen får jag ringa runt och fråga, eller så tar jag tillfället i akt att vara hemma då jag för en gångs skull är ensam hemma en hel helg. Har egentligen ingen aning om vad jag ska göra själv här hemma, men det får jag tänka på senare eventuellt.

I samband med att jag tog studenten för mer än två år sedan så lade jag mitt gamla poltisika jag på hyllan. Lektioner från fram för allt min far visade att jag inte alls var redo eller mogen för att kunna diskutera en längre tid med någon som hade en annan åsikt. Det brukade kunna sluta i smärre dispyter och det blev bara en sämre stämning. Jag antog att jag var ung och dum och beslutade mig att för alltid lägga det poltiska bakom mig, alternativt skjuta upp det ett antal år, beroende på professionella och privata kretsar.

Igår var jag på förfest hos Daniel. Jag gick drygt 6 km eftersom jag inte hade kontanter till bussen. I sällskap av öl och musik gav jag mig iväg. Jag mådde förträffligt bra. Munksjöbron var upplyst och dess blåa ljus fick sjöns vågar att anta en svag blå nyans. Det blåste ganska kraftigt så vågorna blev randiga i svart och blått. Det var riktigt fint.

Väl hemma hos Daniel slog jag mig ner i vardagsrummet där Daniel och Marie-Lor höll palaver. Jag lyssnade och analyserade lite. De pratade en del om politik och främst Daniel redogjorde sitt politiska ställningstagande. Nu är det giftigt tänkte jag och lade munkavel på mig själv. Till sist insåg jag att det var ett lättsamt samtal, ingen hårdför diskussion. Det var kul att lyssna, jag satt och nickade eller log helt enkelt. Daniel var intresserad av mina åsikter. Jag svarade att jag idag har så pass dålig koll både inom inrikes- och utrikespolitik att jag inte bildat mig en uppfattning. Jag förklarade anledningen till det med det första stycket som ni läste nyss. Jag trodde till en början att Daniel skulle analysera mig och placera mig i något politiskt ideologiskt fack, men det var tydligen aldrig avsikten.

När de andra skulle på krogen, passade jag på att röra mig hemåt. Jag kom dock inte så långt innan jag kände hur pass kallt det var ute. Jag unnade mig en taxi. Det ironiska eller kanske makabra med det hela var taxichauffören. Han frågade vad jag pluggar och när jag svarade "internationell ekonomi och politik", tände något till i hans ögon. En eld. Han börjar genast redogöra om alliansens finanspolitik samt förklara det medhåll och kritik som förslaget har fått. Vidare fortsätter han sin monolog med att förklara varför han hatar socialismen. "Ingen ideologi har lett till att så många människor mist sina liv". Den längsta tiden av taxiresan hem var i en stilla position. Vi (mest honom) fortsatte att prata politik efter att jag kommit fram. Har aldrig suttit så länge i en taxi i förhållande till sträckan vi åkte. Till sist avrundade jag med "Kul att du har åsikter" och klev ut i natten.

I den mörka kalla natten slog det mig. Jag saknar mitt gamla brinnande jag.

Under det senaste halvåret har en brinnande kraft tagit form inom mig. Den formen pendlar mellan allt från anarkistiska till liberala synsätt. En brinnande kraft som vill ut. Den är stark. Den stängdes in för över två år sedan men nu har den vaknat och vill ut. Jag vet inte hur länge jag kan hålla den inne.

Gud spelar mig ett spratt.

Nu är jag äntligen frisk igen!

Idag har jag varit på föreläsning och även tvättat, lagt in tvätt, renskrivit text, plockat, donat, dammsugit, handlat. En massa saker.

Äntligen har man lite energi över!

Nu börjar allvaret igen..

På allvar.

Är priset på min tågbiljett hem till Jämtland i december. Trodde aldrig jag skulle komma så billigt undan. Priset för returbiljetten återstår att se. Ska förhoppningsvis kunna hamna i samma prisklass.

Idag är jag fortfarande sjuk. Dock verkar det bli bättre. Lyckades ta mig till skolan idag. Var verkligen inget jag ville göra men eftersom det var grupparbete så fanns det inget annat val.

Imorgon ska jag försöka bli klar med två grupparbeten. Efter det är det i princip bara makroekonomin jag behöver koncentrera mig på. I politikkursen kommer vi få en hemtenta vilket gynnar mig väl. Skriva skriva skriva! I makron kommer det istället vara en tidsbegränsad tenta som skrivs på skolan där det blir en hel del matte.

De två tentorna infaller runt 10-15 oktober. Efter det startar två nya kurser. Ser fram emot det eftersom jag då ämnar vara med redan från början och plugga lite grann varje dag istället för de ovanligt sneda tidsförhållanden som pågår nu.

Bara en sådan sak att klockan nu är 00:55.

HALLÅ ERIK DITT PUCKO!!! VAD GÖR DU UPPE NU?!!

*Erik skäms och går till sängen*

Gjorde nyss en grundläggande undersökning om mitt hår på skallen. Några iakttagelser:

1. Det växer inte lika snabbt som när jag var yngre. Det är synd.

2. Här pratar vi om fler än 4 nyanser av brunt.

3. En del av de nyanserna är ljusare, nästan blekta på sina håll.

4. Hårstråna lossnar lätt.

5. Fryser jag om fingrarna så går det utmärkt att gömma dem i den varma hårbotten.

6. Kan se hårbotten lite väl tydligt under en lampa.

Slutsats:

Aldrig mer tunna ur håret. Här ska odlas päls!!

Hur kan man vara pigg...

Hur kan man sätta sig i timmar och plugga...

Hur kan man laga mat...

Hur kan man skriva ett vettigt inlägg...

...när man har 40-graders feber?

I fredags insåg jag det kommande allvaret med studierna. Jag låg efter helt enkelt. Å andra sidan verkade nog de allra flesta göra det. Kan bero på att vi är oerfarna på det här området.

I förrgår snackades det en del i klassen om att det var förfest hos Noopur och sedan utgång och jag kände verkligen att jag inte kunde. Jag fick kommentarer som:

"You're gonna study during a friday night?"
"Kom igen! Klart du ska med!"

Beslutade mig för att åtminstone fundera på saken och följa med några till Systembolaget. Tänkte köpa några öl så att jag åtminstone hade något att dricka vid behov. Jag plockar på mig sex öl innan Mareike kommer in. Hon synar mig direkt.

"So, you really are coming."
"Well, I haven't decided. It's always good to have some extra beers at home" svarade jag.
"Yeah, right. So you will be coming then."
"Well... yeah I guess" sa jag och log åt att hon log.

Jag åkte hem och läste Stieg Larssons sista bok Milliennium-trilogin. Mycket som återstod av boken men fanns ingen tid. Gjorde mig i ordning och åkte buss in igen. Jag ville klä mig lite annorlunda denna gång. Det blev ett par helvita jeans, svart tunn tröja med bred krage och något längre ärmar en än normal t-shirt. Ovanpå den valde jag att bära en vit tröja med huva utan ärmar. Som en väst ungefär. Jag kammade allt hår bakåt och tog på mig en keps jag köpte i Bulgarien förra året. Passade även på att byta ut min beiga jacka och bytte istället till en vit jacka från Armani.

Fick en del kommentarer om min klädstil för kvällen vilket var kul. Antingen var det att min jacka var "cool" eller en allmän förfrågan om det var min klädstil på skolan eller på förfesten som egentligen speglade min personlighet.

"Ingen av dem är per definition 'jag'. Men den här klädseln är nog mer jag än hur jag är klädd i skolan. Du vet, du är där för att bara lyssna på en föreläsning och åker hem efteråt och börjar plugga. Man tar på sig nåt lite snabbt innan man går till bussen" förklarade jag.

En stund senare kommer en relativt lång tjej in i lägenheten. Längre än mig. Kanske är det hennes klackar. Hon hälsar glatt på Micke som sitter bredvid mig. Hon sätter sig på soffan till höger om mig och därmed sitter jag i mitten av oss tre. Hon utbyter några ord med Micke samtidigt som min hjärna går på högvarv. Korea? Nej.. Indonesien? Hmm. Inte Japan. Kina? Knappast. Måste vara Asien någonstans.

Det gick inte att placera henne. Hon såg riktigt bra ut och var denna kväll propert klädd i svart och vitt med en svart liten hatt på huvudet. Mitt i mina tankar uppfattar jag ett ord från omvärlden.

"Japan".

Jag vaknar till liv. Inser att det ordet nämndes i konversationen där jag satt.

"Åh, man skulle åka till Japan igen" sa jag för att tillföra något till samtalet.

Plötsligt får jag en sån uppmärksamhet från hon bredvid mig. Hon pratar om hur hon vill åka till Yokohama och plugga en termin. Hon vill veta allt om Japan. Hon näst intill borrar igenom mig med sin blick som alldeles glänser av intressant och brinnande lyster. Jag blev helt tagen och insåg att jag nästan blev knäsvag.

Vi pratar i över en timme. Jag förklarade skillnader mellan svenskar och japaner. Hur saker fungerar olika och allt mellan himmel och jord. Hon är nästan "för intresserad" tänkte jag. Vi skrattade, vi instämde, vi log. Alla andra i rummet kom i andra hand. I sanningens namn var jag nog nära att trilla dit. Jag påminde mig själv. Det var inte mig personligen hon var intresserad av. Det var min resa till Japan.

Hon reser sig upp och går iväg. Genast kommer jag på ett dussin saker jag kan prata om. Skulle kunna diskutera om Japan i timmar. Mitt hjärta slår snabbare. Jag lägger i huvudet upp minst 6-7 saker jag måste ta upp med henne. Jag får inte vara tråkig. En stund senare hämtar jag en öl till och pratar med några i köket. Återvänder till min stol lite senare. Hon är inte tillbaka än.

Jag frågar Daniel (en av världens trevligaste människor jag träffat) om han sett var hon tog vägen. Jag förklarar vem jag pratar om och han trodde att hon gick till studentrummet mitt emot. Vi går dit och träffar några andra bekanta ansikten men hon var inte där. Jag gav upp och ägnade resterande tid till att lära två tyskar ett antal svenska ord. Jag skojar om att om de lär mig tyska så ska jag lära dem svenska. Växlar också några ord med norrlänningarna i köket. Vi återupprättade vår lilla hörna. Peter (Skellefteå) går iväg 20 sekunder för att sedan komma tillbaka och säga

"Jag kände mig inte trygg där ute".

Jag skrattade hejdlöst. På något sätt sa det verkligen allt om en norrlänning om man får dra hårda sterotypa linjer. Senare var det dags för alla 20-30 personer att gå ner till centrum för att gå in på Centrum Bar. Jag tränger mig fram till tjejen från Örnsköldsvik.

"Du, här nere är det inte så uppskattat att göra så!"
"Vad? Att tränga sig?"
"Ja"
"Tror du att nån la märke till det?"
"Nej"
"Då så".

Väl där inne hänger jag in jackan och intar dansgolvet med några tyskar och svenskar. Vi har roligt. Jag tar fram kameran men de flesta bilder blir suddiga eller dåliga på andra sätt. Till sist dyker en tjej upp intill oss. Det är hon!

Vår grupp sätter sig i en soffa i ett hörn intill dansgolvet. Jag pratar med Daniel om den utbildning jag valt. Känner mig inte helt säker och lägger till "funderar på att hoppa av" för att ge eftertryck. Han ser genast nedstämd ut och förklarar att han fått en liknande formulering dagen innan för intervju till en studentkatalog. Han förklarar med flera argument varför jag valt rätt. Kändes genast mycket bättre. Hade gått i djupa funderingar i nästan en vecka men nu kändes allt bättre igen. Han såg märkbart gladare ut när jag sa att allt kändes bra igen.

Till sist är det bara jag och Micke kvar i soffan. Ingen verkar komma tillbaka. Jag ger upp. Vi kommer överrens om att äta kebab och lämnar således nattklubben. Skickar sms till Emanuel och Daniel om att vi ska äta. Utanför entrén möter vi Noopur och Johan. De är hungriga men vill vänta lite längre säger dem, men ändrar sig några minuter senare. Några andra hungriga dyker också upp, däribland den asiatiska tjejen. Vi går in på restaurangen, beställer och väljer ett långbord för drygt åtta personer. Kring bordet pratar vi om allt möjligt, dock inte Japan eftersom alla deltar i samma samtal.

Alla var trötta, även jag men jag ville verkligen inte hem och sova. Jag ville på en efterfest. Inte för att dricka mer utan för att jag kände mig onaturligt social och ville prata med någon in på småtimmarna. Det blev inte så. Vi splittrades. Alla skulle hem och sova. Den asiatiska tjejen sa att hennes buss till Husqvarna skulle gå inom 10-15 minuter.

"Jag ska åt samma håll" svarade jag.
"Bor du också i Husqvarna?"
"Nej, jag bor i Liljeholmen. Du vet vid beachvolleyboll plan?"

Vi lämnar restaurangen och ställer oss vid busshållplatsen. 10 minuter kvar till bussen. Äntligen kunde vi fortsätta prata mellan fyra ögon.

---

Igår hade jag planerat att plugga i drygt 8 timmar eftersom jag var på krogen under fredag natt. Det blev istället en timme på hela lördagen. Final Count.

Jag får skylla på Stieg Larssons sista del i trilogin. Jag har nog nästan aldrig varit så totalt uppslukad av en bok. Jag stängde genast av datorn och satte på kaffe. Det skulle bli en lång kväll. Jag behövde få ur boken ur hjärnan för att ens kunna koncentrera mig på studier resonerade jag och bestämde mig därmed för att sträckläsa drygt 400-500 sidor.

Drygt 75 % in i boken blev det för spännande. Inte läskigt. Spännande. Jag skakade som ett asplöv. Kände obehag över bröstet och började hyperventilera. Kände mig plötsligt väldigt ensam och behövde någon att prata med. Finns fyra personer jag kan ringa en sån här gång. Problemet var att klockan var 23 på kvällen. Eftersom jag var lite orolig över min fysiska hälsa så ringde jag min mor. Vi gjorde något vi aldrig gjort tidigare. Vi pratade i över en timme i telefon. Var länge sen jag pratade så länge på telefon med någon. En eloge till min mor som orkade med sin son och hans bekymmer så pass sent.

24.10 fortsätter jag läsa.

02.56 är jag klar.

Extas!!

Lägger undan boken och önskar innerligt att det var jag som hade skrivit böckerna. Jag undrar om jag någonsin kommer läsa en sådan tät skildring med intriger och vändpunkter. Jag har läst böcker med mer utförlig miljöbeskrivning, skarpare dialoger etc men jag har nog aldrig läst en bok eller trilogi med en så omfattande och genomtänkt story.

Handlingen känns verkligen "once in a lifetime".

Idag är det söndag och jag kan äntligen lägga boken åt sidan för att på allvar börja läsa kurslitteratur. Jag har alltså tre böcker som jag måste läsa parallellt plus några kompendier. Jag kommer inte finnas på msn eller skype på ett antal dagar. Min telefon kommer dock vara igång.

Erik goes stealthmode

--

Inlägget om det konstiga ordet blev tyvärr framflyttat. Kanske tar upp tråden igen en annan gång.

Lyckades ta mig upp 08.30 idag. För mig är det en bedrift eftersom jag såg på fotbollsmatchen igår och drack konjak. Den så kallade "Ödesmatchen" var allt annat än intressant. I smyg hejade jag lite på Malta eftersm jag var den enda i lägenheten som inte var intresserad av hur matchen skulle gå. För mig kunde lika gärna Malta vinna för att få slippa den mediecirkus som uppstår när Sverige är med i fotbolls-VM. Det tycks ligga i svenskarnas natur att ta ut saker och ting i förskott och direkt drömma om guld och annat krams. I min värld får de gärna missa VM så att alla journalister får hålla tyst i fyra år till. (Måste vara tankegångar jag ärvt från min far).

Får bli ett längre inlägg om den saken en annan gång.

Snart väntar två timmars Political Science, och efter fyra "håltimmar" är det Macroeconomic Principles. Under de fyra timmarna ska jag göra några uppgifter från en kursbok och om tid finns även påbörja teorilektioner för segling. En i klassen är från Skaftö och enligt honom själv är han "äckligt duktig på att segla". Han ska alltså lära mig konsten att segla. Jag hoppas vi kommer igång. Själv har jag varit intresserad av att lära mig segla, sedan Stig Helmer gjorde bort sig i SOS - Segelsällskapsresan. Vore kul att lära sig något annat utöver det som jag lär mig inom skolkurserna.

Känner jag har en hel del att skriva men måste tyvärr masa mig ner till bussen. Nästa inlägg kommer hamna om ett ord jag har svårt att förstå.

I helgen var jag alltså i Lysekil som ligger norr om Göteborg, ute vid västkusten. Beläget på en halvö med mängder av klippor och vatten. En trevlig liten stad. Den första skymt jag såg från bussen var ett litet industriområde och jag var inte helt övertygad. Tre sekunder senare svänger bussen åt höger och då uppenbarar sig en riktigt fin utsikt. En stad med hög höjdskillnad och där framför allt den magnifika kyrkan utmärker sig. Som tur var gick jag aldrig runt på egen hand i staden. Jag hade garanterat gått vilse. Små gator med höga hus, alternativt lägre hus som är högt belägna, vilket gjorde att jag inte såg så mycket åt sidorna, såvida jag inte var vid ett mer öppet område.

Begav mig till Lysekil för att hälsa på en barndomsvän. Hade egentligen planerat att åka dit nästa vår någon gång men en förfrågan om att jag skulle hälsa på med kort varsel dök upp och fem dagar i rad utan föreläsningar var egentligen allt jag behövde veta för att ge mitt svar.
Var egentligen inte länge sen jag träffade henne. Hon hjälpte mig och Jens bland annat med att städa ur lägenheten innan flytten. Dock hann vi knappt talas vid på tu man hand, det kändes bara krystat och dessutom var det mycket som skulle packas och städas.

Nu fanns det alltså tid. Det var väldigt avkopplande att få komma till en sådan lugn liten stad. Lysekil kändes verkligen gammaldags och det var bara positivt. En avstickare från vardagen. Kändes faktiskt som en semester. Mer konkret har jag i helgen bland annat:

¤ Suttit i en kundvagn från Bauhaus
¤ Sett två och en halv filmer
¤ Ätit en kladdkaka, innehållandes alger (vätska) istället för ägg
¤ Fått inspiration och några tankeställare

Imorgon har jag inga föreläsningar. Ska försöka ta mig upp tidigt och efter att ha hållit en bra dygnsrytm nu i helgen så ska det nog gå vägen.

Några bilder från helgen:






"The broad shape of the distant hills can be seen but not the dead ground in between"

Imorgon kl 12.35 beger jag mig till västerut. Finns fyra personer jag vill besöka när jag beger mig västerut från Jönköping. Tre av dem bor i Göteborg.

Efter en 2-timmars bussfärd kommer jag hamna i Göteborg. Där kommer jag vara i hela... 35 minuter. För att ta en annan buss som går norrut.

I Göteborg bor Anders, Martin och Niklas. De två första av dem hade jag tänkte kontakta inom en snar framtid angående ett besök från mig. Tänkte mig oktober eller november kanske.

Min ursprungliga plan var: i höst: Göteborg. Nästa vår: Norr om Göteborg.

Men som man säger Anders och Martin:

"Hoes before bros!"

Eller?

Utöver bussturen nyligen så har jag faktiskt lyckats med två saker till. Två liknande saker.

Vi börjar med att gå tillbaka en vecka.

Det är torsdag kväll. Jag och Micke ska bege oss söderut i staden för att hitta en förfest. Vi ställer undan våra toma ölflaskor och går ut genom rumsdörren. Han stannar för att stänga och låsa dörren. Precis när han vridit om nyckeln så händer något otroligt.

Jag får två metallplattor från taket rätt i skallen. Ni vet såna där avlånga ventilationsplattor med en massa små hål i? Micke bara skrattar och frågar:

"Hur fan bär du dig åt?"
"Alltså, Micke. Jag måste ha värdelös karma!"

Det gjorde ganska ont men fick inga sår. Bara en sårad själ.

----

Igår.

Jag var här hemma och förberedde mig på att åka in till skolan. Jag går in i duschkabin och efter åt drar jag draperiet åt sidan. Jag tar ett riktigt snett steg (såg nog ut som ett fyllesteg) med högerfoten och råkar slå i kabinväggen. Sidväggen trycks ut och vad händer?

Jo. Jag får en jävla stång med ett kallt och blött draperi i huvudet och draperiet lägger sig som en kall trasa över mig. I en sekund är jag ultraförbannad men inser att det är ganska kul ändå.

----

Har i efterhand börjat överväga om man skulle köpa en hjälm som jag alltid kan gå runt med. Eventuellt måste även armbågsskydd, knäskydd och en suspensoar införskaffas.

Många av er känner till att jag lätt blir tankspridd eller rent av disträ vissa gånger. Sedan jag började på McDonalds har jag varit en riktig sterotyp av en person som glömmer saker. Allt från var man lagt sina föremål till det man ska komma ihåg att ta med sig när man lämnar sitt hem. Jag har ställt in ett tomt glas i kylen, slängt en smörkniv i onödan och liknande. Har dessutom tappat några glas i mina dagar.

Sedan jag slutade på McDonalds har det gått desto bättre men ränderna går aldrig ur.

Det fick jag erfara nu ikväll.

Planen var enkel. Att hälsa på Emanuel. Att bege sig från punkt A till B i en stad via dess kollektivtrafik.

Jag skulle alltså åka 1:ans linje från Liljeholmen till Råslätt. Från nordöst till sydväst. Resan skulle ta 30 minuter uppskattade jag och satte mig längst bak i bussen.

Efter drygt en minut var jag uttråkad och tog upp min nya telefon. Ändrade inställningar i 2-3 minuter innan jag hittade Sudoku. Var länge sedan jag trixade och klurade med siffrorna i sudoku men anser mig själv vara över snittet så jag valde svårighetsgraden "svår". Det skulle jag inte gjort.

Emanuel skulle möta mig vid hållplatsen. Han sms:ar efter ett tag och frågar var jag är. Jag svarar att jag precis svängt av motorvägen.

Åter till sudokun. Fastnar ungefär halvvägs men extra koncentration hjälper mig att ta mig vidare. Fyller i fler siffror. Stimulansen är hög och jag avancerar framåt.

Ett tag senare svänger vi i en korsning och jag ser ut genom fönstret. Hundratals bussar uppradade snyggt och prydligt. Börjar precis inse att jag missat slutstationen. Chauffören har precis stängt av motorn och klivit ur sin förarstol. Jag joggar framåt och frågar:

"Ursäkta är det här Råslätt?"
"Somnade du?"
"Nej, jag fipplade med mobilen"
"Jaha"
"Är det långt till Råslätt?"
"Råslätt är 6-7 kilometer bort.." säger chauffören och lägger till "minst".

Jag tar snabbt upp telefonen. Förklarar läget för Emanuel. Att jag måste befinna mig söder om Råslätt, alltså den absoluta södra gränsen av staden. Kanske utanför till och med. Hoppas att Emanuel kan ta bilen och hämta mig. Chauffören kommer tillbaka och jag lägger snabbt på. "Ringer upp igen snart"...

"Har du råd med taxi?", undrar chauffören.
"Ja, men vill helst inte betala det"
"Jag har bil. En taxi skulle ta 350 kronor. Har du 250 spänn?"
"Nej", svarar jag med tydlig stämma. Inser var detta försöker leda.
"200?"
"Nej, jag har bara småkontanter plus mitt kort"
"Aha"

Litar inte ett dugg på honom. Kan omöjligt kosta så mycket när jag nyss missade stationen. En kvinnlig chaufför dyker upp som kom med en annan buss.

"Söker du någon?" frågar hon.
"Nej, jag åkte för långt med bussen. Ettans linje."
"Var skulle du nånstans?"
"Råslätt".
"Hmm... gå genom grinden där. Sen går du vänster och följer vägen tills du ser en hållplats. Det är inte långt. Därifrån kan du åka tillbaka med samma linje."
"Tack så mycket!"

Sagt och gjort. Ett bra tips. Jag följer vägen och ringer åter upp Emanuel.

"Tja, du... träffade en annan nu. Var bara att följa en väg här så kommer jag till hållplatsen så jag kan åka tillbaka."
"Tillbaka? Slutstationen är ju här i Råslätt. Bussen åker ju tillbaka sen."
"Gör den?
"Ja"
"Skumt... vänta lite! Nu ser jag en hållplats. Ska se om det finns en karta."
"..." Han blir tyst.
"Här! Men där jag är tycks inte vara med på kartan. Jag måste vara precis söder om kartan."
"Är du säker?"

Mitt inne i samtalet inser jag att jag kan kolla på skylten för att se vilken station jag står vid.

Precis här kommer den största överraskningen för mig på riktigt länge.

Rosenlund.

Rosen JÄVLA Lund.

"Emanuel?"
"Ja?"
"Nu kommer du vilja slå mig."
"Vadå?"
"Vet du var jag är?"
"Nej"
"Jag är fan vid Rosenlund. Jag är inte ens en kilometer hemifrån."
"HAHAHAHAHAHAHA, du skojar!"
"Det är sant!" svarar jag och står där med öppen mun.

Emanuel skrattar så han storknar. Vi båda inser det det makabra i det hela. Jag åkte först nästan en hel busslinje. Jag hade alltså helt missat att bussen stod HELT still i 10 minuter vid slutstationen innan den rullade tillbaka. På vägen tillbaka har jag alltså passerat mängder av stationer. Passagerare har klivit på och klivit av. En display har tydligt visat nästa station, samtidigt som en röst i högtalarna har sagt namnet på kommande hållplatser.

Summa summarum var jag alltså längre ifrån dit jag skulle än när jag först klev på den förbannade bussen.

Fanns verkligen inte ord för att beskriva det hela. Det kunde tydligen inte Emanuel göra heller.

Han var upptagen med att skratta ihjäl sig.

Efter ca. 8 minuter dyker nästa buss upp. Sätter mig längst fram, spärrar upp ögonen och försöker ägna den ynkaste lilla uppmärksamhet till min telefon. Efter drygt 20-25 minuter är jag äntligen framme. Klockan har redan börjat bli mycket. (Inte undra på efter att ha åkt minst tre gånger så långt än planerat.)

Emanuel fick en skrattattack bara han såg mig. Förklarar att alla kommer att få veta det här och att det är något jag kommer få höra mycket de kommande tre åren. Själv tyckte jag att hela situationen var lika kul som honom (nåja, nästan).

Väldigt roligt i efterhand och kommer nog själv aldrig glömma bort det.

Kvällen gick senare som planerat. Vi kopplade hans laptop till hans nyinköpta TV och sträckkollade en del anime. 24.10 gick sista bussen och den klev jag på. Satte mig åter längst fram med vaksamma ögon.

Hur det gick?

Jodå, nog sitter jag här åter igen och hamrar på tangentbordet. Ett inlägg på bloggen, en anekdot från en Smålandskväll.

Signerat ett orginal från Jämtland.

+ dålig sömndisciplin
+ spontana beslut
+ sollow growth model
+ inköp
+ uttag
+ rss feeds
+ fastande mage
+ bollar i luften

= STRESS

Idag ska jag ta det desto lugnare. Ska hänga med Sara och Emanuel och förhoppningsvis få en del uppgifter i kursboken avklarade.

Tack för mig.