Starálfur
Riktigt skön dag idag. Soligt emellanåt och behagligt. Lite blåst bara som inte var lika kul.
Efter att mitt ärende på en timme (blev till och med längre än så) var över så mådde jag bättre. Var lite seg och orkeslös innan. Eftersom jag kände mig riktigt uppåt idag, så passade jag på att fira med en lunch. Ringde både Nordlund och min bror men ingen av dem hade möjlighet. Istället för att hänga läpp fikade jag själv. Gick runt lite på stan för att hitta ett bra ställe. Hamnade så småningom på Café Torgbrinken (öppet). Lika trevligt som alltid där inne. Tog en kycklingmacka med chilisås. Riktigt gott!
Nästa stopp blev Lugnvik, och efter det hem till Torvalla där jag nu sitter och skriver.
Nu ska det diskas och sen köras bil igen, yeay!
För övrigt vann rätt lag i Robinsontävlingen. Synd att det inte var mat som var priset. Och på tal om mat, varför äter dem inte Linda Isacsson? Sämre programledare för Robinson får man leta länge efter.
Efter att mitt ärende på en timme (blev till och med längre än så) var över så mådde jag bättre. Var lite seg och orkeslös innan. Eftersom jag kände mig riktigt uppåt idag, så passade jag på att fira med en lunch. Ringde både Nordlund och min bror men ingen av dem hade möjlighet. Istället för att hänga läpp fikade jag själv. Gick runt lite på stan för att hitta ett bra ställe. Hamnade så småningom på Café Torgbrinken (öppet). Lika trevligt som alltid där inne. Tog en kycklingmacka med chilisås. Riktigt gott!
Nästa stopp blev Lugnvik, och efter det hem till Torvalla där jag nu sitter och skriver.
Nu ska det diskas och sen köras bil igen, yeay!
För övrigt vann rätt lag i Robinsontävlingen. Synd att det inte var mat som var priset. Och på tal om mat, varför äter dem inte Linda Isacsson? Sämre programledare för Robinson får man leta länge efter.
was machst du Franz?
Idag tog vi äntligen oss till fjällen för att åka slalom. Jag och Peter har pratat om det länge. För en gångs skull var jag nöjd med min f.d. chefs schemaläggning. Två dagar ledigt i rad efter min beviljade ledighet. Lyx.
Klev upp runt sju, slängde ihop allt jag behövde på fem - tio minuter och sen var vi iväg. Det började klarna och jag tog så klart med min kamera. Tyvärr dog den direkt i bilen när jag skulle ta den första bilden. Den användes nog mer än vad jag trodde i lördags. Surt eftersom vi hade kanonväder (utöver hårda vindar längst upp) men men. Får bli fina foton en annan gång.
Galle rinde mitt på dagen, vilket var oväntat. Han pratade lite om jobb i Norge och jag fick en liten känga, men den var välförtjänt. När jag kom hem skrev jag ett brev, en gemensam ansökan på max tio minuter, och nu var Galle glad igen. Tycker själv det blev bra, och hoppas att grannarna i väst håller med mig. Är egentligen inte så sugen på att lämna lägenheten och allt, kanske får hyra ut i andra hand. Blir dyrt för Jens annars. Det är mer tanken på en förändring med jobb som lockar, oavsett vad. Jag vantrivs inte på mitt jobb, stundtals trivs jag utmärkt, men jag har inte lika mycket ork i kroppen längre. Varje dag, det tär som Petter skulle beskrivit det.
I sittliften snackade vi mycket om Snowroller, olika repliker som "Akta liftstolpen Stig Helmer!!" och annat så naturligtvis såg vi den när vi kom hem. Nästan lika underhållande som alltid, trots att man sett den lika mångar gånger som antal år jag knallat runt.
Sen lämnades jag själv kvar i lägenheten och det kommer jag vara i en månad ungefär. Få fördelar med det, kommer bli lite tråkigt, inget att göra när jag är ledig och så vidare. Ska försöka använda tiden till saker som jag inte hunnit (orkat) med på sistone, se filmer jag köpt (flera är inplastade fortfarande), spela, läsa och kanske börja träna på något sätt.
Imorgon måste jag upp tidigt åter igen. Visste att jag skulle ångra mitt val av tvätttid men skönt att få bort det så snabbt som möjligt. Sen blir det en tur in till stan i några ärenden och resten ska förhoppningsvis användas till nöjen.
Klev upp runt sju, slängde ihop allt jag behövde på fem - tio minuter och sen var vi iväg. Det började klarna och jag tog så klart med min kamera. Tyvärr dog den direkt i bilen när jag skulle ta den första bilden. Den användes nog mer än vad jag trodde i lördags. Surt eftersom vi hade kanonväder (utöver hårda vindar längst upp) men men. Får bli fina foton en annan gång.
Galle rinde mitt på dagen, vilket var oväntat. Han pratade lite om jobb i Norge och jag fick en liten känga, men den var välförtjänt. När jag kom hem skrev jag ett brev, en gemensam ansökan på max tio minuter, och nu var Galle glad igen. Tycker själv det blev bra, och hoppas att grannarna i väst håller med mig. Är egentligen inte så sugen på att lämna lägenheten och allt, kanske får hyra ut i andra hand. Blir dyrt för Jens annars. Det är mer tanken på en förändring med jobb som lockar, oavsett vad. Jag vantrivs inte på mitt jobb, stundtals trivs jag utmärkt, men jag har inte lika mycket ork i kroppen längre. Varje dag, det tär som Petter skulle beskrivit det.
I sittliften snackade vi mycket om Snowroller, olika repliker som "Akta liftstolpen Stig Helmer!!" och annat så naturligtvis såg vi den när vi kom hem. Nästan lika underhållande som alltid, trots att man sett den lika mångar gånger som antal år jag knallat runt.
Sen lämnades jag själv kvar i lägenheten och det kommer jag vara i en månad ungefär. Få fördelar med det, kommer bli lite tråkigt, inget att göra när jag är ledig och så vidare. Ska försöka använda tiden till saker som jag inte hunnit (orkat) med på sistone, se filmer jag köpt (flera är inplastade fortfarande), spela, läsa och kanske börja träna på något sätt.
Imorgon måste jag upp tidigt åter igen. Visste att jag skulle ångra mitt val av tvätttid men skönt att få bort det så snabbt som möjligt. Sen blir det en tur in till stan i några ärenden och resten ska förhoppningsvis användas till nöjen.
hougyoku
Då var man 21 år fyllda. Känns faktiskt ganska bra. Passade på att i god tid ta ledigt den här helgen och det var nog den bästa korta ledigheten jag haft på länge.
Att få sova ut igår var dock inte på tal. Tyvärr. Jag ville sova. Att högskoleprovet började 8.30 gynnade inte min sömn direkt om man säger så.
Trots det, var det ganska kul. Kändes skönt att vara tillbaka i stuidemiljö. Det senaste provet jag skrev var nationella prov i Matte C tror jag och det är ca. 2 år sedan. Normalt brukar jag tycka att tiden går snabbt men det känns som att det är 3-4 år sen jag gick på gymnasiet.
Tyvärr var det rast mellan varje prov, vilket resulterade i att effektiv provtid var strax över fyra timmar och rasterna bestod av 3 timmar. Helt otroligt.
Provet gick bra tror jag. Facit finns på text-tv och internet men vem orkar rätta 122 uppgifter? Jag väntar hellre 30 dagar tills ett fint guldkuvert kommer på posten med beskedet att jag fick alla rätt och 100 miljoner insatt på mitt konto, yeah!
Efter provet körde vi runt i stan och hem till Pilis som hastigast i olika alkohol- och singstar-ärenden.
Ett antal timmar senare efter att ha genomlidit dålig TV så dyker alla andra (utom en) upp i minlägenhet för att påbörja firandet/festen. Då började det roliga.
Det var kortspel, rökning, samtal, ombyten, sång och en del annat. Kul var det i alla fall! En kokosdrink i en ballong var på sätt och vis den bästa presenten. Var inte alltför förtjust i hur den smakade men det var en kul grej som jag kommer minnas!
Karaoken gick hyffsat. Åtminstone innan kl 23. Innan kunde jag hålla ganska jämna steg mot Oliver på ABBA-låtar men jag vann aldrig (500-1000 poäng ifrån kändes nästan som en vinst). När vi bytte till att sjunga låtar av Queen blev jag slaktad. "Uselt!" dök upp hela tiden för mig. Jag försökte skylla på micen men efter att vi hade bytt mic så framstog "Uselt!" som ett irriterande faktum. Jag var nog ingen höjdare på rock helt enkelt. Lite senare när jag satt på mitt rum och hörde några andra skråla för full hals på Singstar så var jag nog kanske inte så dålig. Trots allt.
Tiden gick snabbt. Hann egentligen bara prata med Sunniva och Oliver, men bara det var nog så trevligt!
Sen plingade det på dörren. Jag gick och öppnade.
Det var sommartid som hälsade på. Hon uppmanade oss att ställa fram klockorna så det gjorde vi och vips var klockan 03. Någon halvtimme senare (tror jag) skulle alla hem. Min bror som var nykter körde ena bilen. Jag gick ut för att säga adjö till alla när jag ser att det är Javier som kör den andra bilen. Jag varnade Oliver om att föraren hade druckit men jag visste inte hur mycket.
Hur som helst åkte dem iväg. Jag gick in i lägenheten, stängde, låste, och blundade. Försökte tänka igenom kvällen och om hur mycket Javier hade druckit. Svaret var självklart och idag ångrar jag att jag inte stoppade honom. Det var ju inte bara honom utan fyra till i bilen. Det hade kunnat gå mycket illa men som tur var kom alla hem oskadda. Bilen blev inte lika oskadd senare under natten (och idag) men det är en annan historia som inte kommer skrivas ner av mig.
Två brustabletter bakis (som jag fick från Erik på jobbet) senare var det dags för sömn. Inte för att tabletterna var nödvändiga med tanke på mitt låga alkoholintag men ville så klart använda min present.
Idag kom föräldrarna på besök. Vi fikade och pratade om allt möjligt. Sen dök Jens familj upp en stund. Kändes bra att inte vara slö och illamående dagen efter.
Imorgon måste jag upp tidigt igen, typ kl 06.30.
(inget att göra åt, ta mej fan!)
---
Finns för övrigt 140+ bilder från gårdagen. Sunniva var den som trivdes bäst framför kameran. Kan skicka bilder till er som vill ha imorgon kväll, eller senast tisdag.
Att få sova ut igår var dock inte på tal. Tyvärr. Jag ville sova. Att högskoleprovet började 8.30 gynnade inte min sömn direkt om man säger så.
Trots det, var det ganska kul. Kändes skönt att vara tillbaka i stuidemiljö. Det senaste provet jag skrev var nationella prov i Matte C tror jag och det är ca. 2 år sedan. Normalt brukar jag tycka att tiden går snabbt men det känns som att det är 3-4 år sen jag gick på gymnasiet.
Tyvärr var det rast mellan varje prov, vilket resulterade i att effektiv provtid var strax över fyra timmar och rasterna bestod av 3 timmar. Helt otroligt.
Provet gick bra tror jag. Facit finns på text-tv och internet men vem orkar rätta 122 uppgifter? Jag väntar hellre 30 dagar tills ett fint guldkuvert kommer på posten med beskedet att jag fick alla rätt och 100 miljoner insatt på mitt konto, yeah!
Efter provet körde vi runt i stan och hem till Pilis som hastigast i olika alkohol- och singstar-ärenden.
Ett antal timmar senare efter att ha genomlidit dålig TV så dyker alla andra (utom en) upp i minlägenhet för att påbörja firandet/festen. Då började det roliga.
Det var kortspel, rökning, samtal, ombyten, sång och en del annat. Kul var det i alla fall! En kokosdrink i en ballong var på sätt och vis den bästa presenten. Var inte alltför förtjust i hur den smakade men det var en kul grej som jag kommer minnas!
Karaoken gick hyffsat. Åtminstone innan kl 23. Innan kunde jag hålla ganska jämna steg mot Oliver på ABBA-låtar men jag vann aldrig (500-1000 poäng ifrån kändes nästan som en vinst). När vi bytte till att sjunga låtar av Queen blev jag slaktad. "Uselt!" dök upp hela tiden för mig. Jag försökte skylla på micen men efter att vi hade bytt mic så framstog "Uselt!" som ett irriterande faktum. Jag var nog ingen höjdare på rock helt enkelt. Lite senare när jag satt på mitt rum och hörde några andra skråla för full hals på Singstar så var jag nog kanske inte så dålig. Trots allt.
Tiden gick snabbt. Hann egentligen bara prata med Sunniva och Oliver, men bara det var nog så trevligt!
Sen plingade det på dörren. Jag gick och öppnade.
Det var sommartid som hälsade på. Hon uppmanade oss att ställa fram klockorna så det gjorde vi och vips var klockan 03. Någon halvtimme senare (tror jag) skulle alla hem. Min bror som var nykter körde ena bilen. Jag gick ut för att säga adjö till alla när jag ser att det är Javier som kör den andra bilen. Jag varnade Oliver om att föraren hade druckit men jag visste inte hur mycket.
Hur som helst åkte dem iväg. Jag gick in i lägenheten, stängde, låste, och blundade. Försökte tänka igenom kvällen och om hur mycket Javier hade druckit. Svaret var självklart och idag ångrar jag att jag inte stoppade honom. Det var ju inte bara honom utan fyra till i bilen. Det hade kunnat gå mycket illa men som tur var kom alla hem oskadda. Bilen blev inte lika oskadd senare under natten (och idag) men det är en annan historia som inte kommer skrivas ner av mig.
Två brustabletter bakis (som jag fick från Erik på jobbet) senare var det dags för sömn. Inte för att tabletterna var nödvändiga med tanke på mitt låga alkoholintag men ville så klart använda min present.
Idag kom föräldrarna på besök. Vi fikade och pratade om allt möjligt. Sen dök Jens familj upp en stund. Kändes bra att inte vara slö och illamående dagen efter.
Imorgon måste jag upp tidigt igen, typ kl 06.30.
(inget att göra åt, ta mej fan!)
---
Finns för övrigt 140+ bilder från gårdagen. Sunniva var den som trivdes bäst framför kameran. Kan skicka bilder till er som vill ha imorgon kväll, eller senast tisdag.
...
Skärpning Erik!
Nu får du ta och sätta igång!
Skriv ner några rader, skriv ut och bege dig till arbetsplatser!
Det måste bli en ändring!
Du vet att du inte kan stanna kvar där du är! Tänk på ditt eget bästa!
Sök andra jobb! Sök utbildningar! Och säg upp dig!
Av ren självbevarelsedrift.
Väl mött!
Ditt samvete
Nu får du ta och sätta igång!
Skriv ner några rader, skriv ut och bege dig till arbetsplatser!
Det måste bli en ändring!
Du vet att du inte kan stanna kvar där du är! Tänk på ditt eget bästa!
Sök andra jobb! Sök utbildningar! Och säg upp dig!
Av ren självbevarelsedrift.
Väl mött!
Ditt samvete
Podunk
Man läser en del om vårkänslor nu. Om hur det fina vädret och den smältande snön får andra att se fram emot sommaren och så vidare. En tid till att fundera över hur framtiden ska se ut, vilket land man ska åka till och bli brun, vad man ska göra till hösten. Den mörka tiden är över och den ljusa tiden börjar.
För mig handlar vårkänslor om något annat.
Idag när jag gick till bussen sken solen. Många hade säkert tänkt "Åh, vad fint!" men jag kunde knappt se nånting, mitt vänsteröga låste sig som vanligt och jag nös 3-4 gånger. Jävla fotiska ljusreflex! Saknade mina solglasögon.
På bussen ner mot stan skulle de flesta tänkt på hur fint det var och hur ljust det blivit på sistone. Själv fick jag en himla lust att syssla med det som jag alltid får lust att syssla med när våren nalkas, nämligen tv- och datorspel.
Har aldrig begripit varför det är just på våren som jag vill spela mycket. Jag borde passa på under den kalla och gråa vintern, men likväl är det på våren som dessa vårkänslor bubblar till ytan. Spelkänslor kanske är ett bättre begrepp.
Det är ungefär nu som mitt Super Nintendo brukar plockas fram. Nu som jag loggar in på Bnet. Nu som jag lyssnar på kevlarsjäl, berg & dalvana och bitpop, nu som jag svär över att Red Line Racer inte fungerar på Windows XP. Nu som jag försöker få tag på gamla kompisar för att diskutera spelminnen (vart är du Fredrik?). Finns inget bättre att diskutera om. Vem bryr sig om att diskutera den privata ekonomin när man kan väga för- och nackdelar för olika karaktärer på Killer Instinct? Inget annat kan få mig att så helhjärtat gå in i en diskussion och det är nu jag inser att jag inte fyller 21 år på lördag. Inte i sinnet.
Spel utgör på många sätt en hörnsten ur min barndom. Finns så många lyckliga minnen. Minnen från en svunnen tid. Jag måste inte spela, det räcker med att tänka tillbaka och minnas, (åtminstone till en början). Om man inte har tillgång till spelen längre så finns det emulator men det blir aldrig riktigt samma sak.
Det är betydligt roligare att starta Snes och bli irriterad över att det är så trögt att gå till vänster. Det finns en charm i det på något sätt.
Nu hittade jag några textfiler på datorn som jag skrivit. En av dem heter Top 15 spel - SNES. Att filen skrevs i april 2007 är inget jag är förvånad över.
Inte alls.
---
Egentligen tänkte jag skriva lite mer ingående om vissa spel jag saknar men det skulle bli alltför sentimentalt och ointressant. Det får bli ett annat inlägg, kanske någon slags hyllning till spel som Skii Or Die, Secret of Evermore, Killer Instinct, Daggerfall, Worms United och andra guldkorn.
För mig handlar vårkänslor om något annat.
Idag när jag gick till bussen sken solen. Många hade säkert tänkt "Åh, vad fint!" men jag kunde knappt se nånting, mitt vänsteröga låste sig som vanligt och jag nös 3-4 gånger. Jävla fotiska ljusreflex! Saknade mina solglasögon.
På bussen ner mot stan skulle de flesta tänkt på hur fint det var och hur ljust det blivit på sistone. Själv fick jag en himla lust att syssla med det som jag alltid får lust att syssla med när våren nalkas, nämligen tv- och datorspel.
Har aldrig begripit varför det är just på våren som jag vill spela mycket. Jag borde passa på under den kalla och gråa vintern, men likväl är det på våren som dessa vårkänslor bubblar till ytan. Spelkänslor kanske är ett bättre begrepp.
Det är ungefär nu som mitt Super Nintendo brukar plockas fram. Nu som jag loggar in på Bnet. Nu som jag lyssnar på kevlarsjäl, berg & dalvana och bitpop, nu som jag svär över att Red Line Racer inte fungerar på Windows XP. Nu som jag försöker få tag på gamla kompisar för att diskutera spelminnen (vart är du Fredrik?). Finns inget bättre att diskutera om. Vem bryr sig om att diskutera den privata ekonomin när man kan väga för- och nackdelar för olika karaktärer på Killer Instinct? Inget annat kan få mig att så helhjärtat gå in i en diskussion och det är nu jag inser att jag inte fyller 21 år på lördag. Inte i sinnet.
Spel utgör på många sätt en hörnsten ur min barndom. Finns så många lyckliga minnen. Minnen från en svunnen tid. Jag måste inte spela, det räcker med att tänka tillbaka och minnas, (åtminstone till en början). Om man inte har tillgång till spelen längre så finns det emulator men det blir aldrig riktigt samma sak.
Det är betydligt roligare att starta Snes och bli irriterad över att det är så trögt att gå till vänster. Det finns en charm i det på något sätt.
Nu hittade jag några textfiler på datorn som jag skrivit. En av dem heter Top 15 spel - SNES. Att filen skrevs i april 2007 är inget jag är förvånad över.
Inte alls.
---
Egentligen tänkte jag skriva lite mer ingående om vissa spel jag saknar men det skulle bli alltför sentimentalt och ointressant. Det får bli ett annat inlägg, kanske någon slags hyllning till spel som Skii Or Die, Secret of Evermore, Killer Instinct, Daggerfall, Worms United och andra guldkorn.
twenty+five
Blev utmanad (är det ens rätt term i sammanhanget?) att skriva ner 25 punkter om mig, eller om vad jag gillar, hatar, tänker på. Vad som helst, bara det är personligt. Något snabbt som man kommer att tänka på.
1. Jag är aldrig riktigt nöjd.
2. All verklighetsflykt och surrealism är bra.
3. Jag samlar på Don Rosa-serier.
4. När jag var liten var mitt mål i livet att bli en stjärnkock eller berömd arkitekt, mina föräldrar skulle få bo i mitt garage, omtänksam som jag var.
5. Blev avstängd från z-online i flera år efter ett intrång. "Det värsta jag varit med om" förklarade administratören på skolan.
6. Deborah kommer alltid heta Deidara. Deborah är inget namn.
7. Har inte sett ens en minut av Lost, Grey's Anatomy, Heroes, Sex and the city, Prison Break, CSI, CIS, m fl.
8. Ett toalettbesök i över 900 km/h är något som alltid kommer fascinera mig.
9. "Belgien!!" är den bästa svordom som finns.
10. Är du sjukt tävlingsinriktad? Dra inte in mig, jag kommer vara din motpol.
11. Åren 1994 - 1998 kommer nog alltid utgöra de bästa åren av mitt liv.
12. Varje gång det blir vår städar jag mitt rum ordentligt, öppnar fönstret helt, lägger mig på en madrass på golvet och lyssnar på Kent. Enbart de två albumen Hagnesta Hill och Vapen & Ammunition. Lyssnar aldrig på bandet annars. En av de allra bästa stunderna på året.
13. Kunde alfabetet innan jag var tre år.
14. En film är inte gammal om den inte spelades in innan 1990.
15. Jag älskar att vara ute och gå på natten.
16. Jag kommer aldrig bli för gammal för bollen i burken. Världens bästa lek!
17. Är alldeles för nostalgisk och sentimental för mitt eget bästa.
18. Jag är mycket konservativ när det handlar om jobbet. Hatar nya rutiner, nya maskiner, nya "förbättringar". ALLT.
19. Om jag stänger mitt vänstra öga, så påverkas knappt min sikt. Om jag har högra ögat stängt är jag handikappad. Min kamera, min lins där synen utgår ifrån är alltså på högra sidan av huvudet/kroppen. Om någon ser mig i mitt vänstra öga är det samma sak som om jag tittar på erat ena öra. Detta gör att om jag går in i något (vilket jag ofta gör) så är det nästan alltid vänstra sidan som tar smällen. Precis som att köra en bil med ratten på höger sida.
20. Jag kommer aldrig börja sopsortera.
21. Mitt första intryck av en person är alltid fel.
22. Jag lärde mig cykla när jag var 13-14 år.
23. "My one regret in life is that I am not someone else" sa Woody Allen och är kanske det citat som bäst stämmer in på mig.
24. Jag fick alltid stånd när 127:ans buss åkte ned för Stuguvägen. Måste ha varit bra vibbar.
25. Att bli ignorerad är bland det värsta jag vet.
Näst på tur står Anders H, Martin och Karin!
1. Jag är aldrig riktigt nöjd.
2. All verklighetsflykt och surrealism är bra.
3. Jag samlar på Don Rosa-serier.
4. När jag var liten var mitt mål i livet att bli en stjärnkock eller berömd arkitekt, mina föräldrar skulle få bo i mitt garage, omtänksam som jag var.
5. Blev avstängd från z-online i flera år efter ett intrång. "Det värsta jag varit med om" förklarade administratören på skolan.
6. Deborah kommer alltid heta Deidara. Deborah är inget namn.
7. Har inte sett ens en minut av Lost, Grey's Anatomy, Heroes, Sex and the city, Prison Break, CSI, CIS, m fl.
8. Ett toalettbesök i över 900 km/h är något som alltid kommer fascinera mig.
9. "Belgien!!" är den bästa svordom som finns.
10. Är du sjukt tävlingsinriktad? Dra inte in mig, jag kommer vara din motpol.
11. Åren 1994 - 1998 kommer nog alltid utgöra de bästa åren av mitt liv.
12. Varje gång det blir vår städar jag mitt rum ordentligt, öppnar fönstret helt, lägger mig på en madrass på golvet och lyssnar på Kent. Enbart de två albumen Hagnesta Hill och Vapen & Ammunition. Lyssnar aldrig på bandet annars. En av de allra bästa stunderna på året.
13. Kunde alfabetet innan jag var tre år.
14. En film är inte gammal om den inte spelades in innan 1990.
15. Jag älskar att vara ute och gå på natten.
16. Jag kommer aldrig bli för gammal för bollen i burken. Världens bästa lek!
17. Är alldeles för nostalgisk och sentimental för mitt eget bästa.
18. Jag är mycket konservativ när det handlar om jobbet. Hatar nya rutiner, nya maskiner, nya "förbättringar". ALLT.
19. Om jag stänger mitt vänstra öga, så påverkas knappt min sikt. Om jag har högra ögat stängt är jag handikappad. Min kamera, min lins där synen utgår ifrån är alltså på högra sidan av huvudet/kroppen. Om någon ser mig i mitt vänstra öga är det samma sak som om jag tittar på erat ena öra. Detta gör att om jag går in i något (vilket jag ofta gör) så är det nästan alltid vänstra sidan som tar smällen. Precis som att köra en bil med ratten på höger sida.
20. Jag kommer aldrig börja sopsortera.
21. Mitt första intryck av en person är alltid fel.
22. Jag lärde mig cykla när jag var 13-14 år.
23. "My one regret in life is that I am not someone else" sa Woody Allen och är kanske det citat som bäst stämmer in på mig.
24. Jag fick alltid stånd när 127:ans buss åkte ned för Stuguvägen. Måste ha varit bra vibbar.
25. Att bli ignorerad är bland det värsta jag vet.
Näst på tur står Anders H, Martin och Karin!
G #04 - end of the line
Lite mer om Gambia...
Gambia är ett mycket litet land som ligger vid västkusten i Afrika. Omliggande länder är framför allt Senegal som en gång varit en fransk koloni. Gambia var dock en engelsk koloni. Så klart finns det motsättningar men efter att vi har träffat en del senegaleser, så tycks det vara på en mer skämtsam och sandlåde-nivå. Det blir lite Sverige vs. Norge. Östersund vs. Sundsvall. Eller kanske Stockholm vs... resten av landet.
Som turist finns flera fördelar med att besöka en f.d. engelsk koloni. I princip alla talar engelska och de absolut flesta av dessa går att förstå utan problem. Någon upprepning kan behövas ibland men det behöver jag så ofta här i Sverige i alla fall. "How are you, yeah ok!" utan att ens vänta på ett svar. Den artiga frasen räcker tydligen när du möter en främmande människa. Ibland svarade jag "jo tack, det är ruttet och ett jävla elände, how are you, ok!" men de förstod förstås ingenting.
Att se på TV var också helt okej. Alla nyhetsinslag är på engelska och håller god kvalitet. Anledningen till att allt (utom enskilda program/reklamer) innehåll på TV är mycket enkel. I Gambia talas det fem olika språk, men dessa språl är inte lika varandra. Det är fem olika stammar med ett varsitt språk. De två största språken utgjorde 99% av alla afrikanska språk jag hörde i Gambia. Nu drar jag till lite med stavning men de heter mandinka och wallof. Det första språket pratade Lamin med sin mamma, systrar och andra släktingar. Med alla andra var det wallof som gällde. Med tiden lärde jag mig att höra skillnad på dem, men för mig lät det ganska lika.
Istället för en kompromiss om språkval för TV- och filmproduktioner, väljer man alltså engelska. Likaså är dagstidningar, radioinslag och reklam längs vägarna på engelska.
Det var intressant att se skillnader mellan hur allas boenden ser ut. Nej, jag menar inte Allah. På utsidan kunde hus, staket, murar och annat vittna om hur det kommer se ut när jag klev in genom dörren. Ofta var den en väldig kontrast. Det var alltid mycket finare på insidan. Tydligen verkar många familjer investerat pengar i en fin och stor TV. Ironiskt låg det ofta VHS-filmer med titlar som Muscle Action 4 TV-bänken.
Alla man hälsade på bjöd på mat. På gott och ont. Efter några timmar av hunger kunde man oväntat bli bjuden på något gott och då var man tacksam. Det fanns dock två problem; Det går inte att tacka nej, samt att i Gambia dricker man inte till måltid. Att nästan alla måltider är 15 gånger starkare än lagom upphöjt med 18 gjorde inte saken lättare. Ibland försökte jag enbart äta riset men det var nog starkt bara det. Anledningen till att vätska aldrig serveras är att man i Gambia (och säkert i fler länder) anser att matsmältningen fungerar sämre om du dricker samtidigt. Jag vet inte om det är sant och brydde mig heller. Jag väntade snällt 10-15 minuter innan vi fick något att dricka, alternativt kunde gå och köpa vattenpåsar.
Det har varit en bra resa. Inte jättebra men inte särskilt dåligt heller. Jag hade inga förväntingar och brukar aldrig ha det numera. Jag ville upptäcka ett annat land på en annan kontinent. Annan kultur. Det blev klart billigt att leva hos Lamin. Som turist hade det blivit mycket dyrare. Likväl kände jag mot slutet att det hade varit kul att tillbringa tid på hotell, kanske roligare. Att jag hade träffat Lamin nån gång på dagarna och alla kvällar. Det var kul att åka runt i hans bil och så, men när de kunde sitta och prata med sina kompisar i några timmar var det inte lika roligt. Självklart är jag glad för Lamin och det är på många sätt hans semester, det är han värd efter allt jobb på McDonalds för att nämna en sak.
Som det mesta annat jag har upplevt kommer jag minnas det som varit bra, vilket är det mesta. Båtturen andra dagen, kamelridning, steka i bilen, de glada människorna, Ami, Pa, MS, de otroligt märkliga citrusfrukterna, den underbare och vackra sångerskan (som bara spelade tre låtar, hade nog kunnat trilla dit ordentligt annars) och sist men inte minst de glada barnen hos Lamins farbror som så prydligt ställde sig i rad för att få ta hand med mig och jag glädjes åt att de pratade bättre engelska än Lamin och andra vuxna. Det byggs hus överallt och fler går i skola än tidigare.
Jag hoppas att Gambia, the smiling coast of Africa, utvecklas allt mer!
För övrigt dog en tant på torsdagen. Hon var född 1867 och lyckades leva till 2009. Jag hade mina tvivel men vem vet. Hon levde i ett lugnt och glatt samhälle. Hennes anhöriga och vänner var dock glad. Hon hade tydligen lidit en del mot slutet på ålderns höst. Jag såg en bild på henne som inte var mer än ett år gammalt. Hon såg ut som gammal skrotad Opel som (på nåt mytiskt sätt) lyckats överleva den obarmhärtiga hanteringen.
Ett urval av bilder får avsluta det jag har att säga om Gambia:
det finns inget att köpa mer, och anden ligger still
Gambia är ett mycket litet land som ligger vid västkusten i Afrika. Omliggande länder är framför allt Senegal som en gång varit en fransk koloni. Gambia var dock en engelsk koloni. Så klart finns det motsättningar men efter att vi har träffat en del senegaleser, så tycks det vara på en mer skämtsam och sandlåde-nivå. Det blir lite Sverige vs. Norge. Östersund vs. Sundsvall. Eller kanske Stockholm vs... resten av landet.
Som turist finns flera fördelar med att besöka en f.d. engelsk koloni. I princip alla talar engelska och de absolut flesta av dessa går att förstå utan problem. Någon upprepning kan behövas ibland men det behöver jag så ofta här i Sverige i alla fall. "How are you, yeah ok!" utan att ens vänta på ett svar. Den artiga frasen räcker tydligen när du möter en främmande människa. Ibland svarade jag "jo tack, det är ruttet och ett jävla elände, how are you, ok!" men de förstod förstås ingenting.
Att se på TV var också helt okej. Alla nyhetsinslag är på engelska och håller god kvalitet. Anledningen till att allt (utom enskilda program/reklamer) innehåll på TV är mycket enkel. I Gambia talas det fem olika språk, men dessa språl är inte lika varandra. Det är fem olika stammar med ett varsitt språk. De två största språken utgjorde 99% av alla afrikanska språk jag hörde i Gambia. Nu drar jag till lite med stavning men de heter mandinka och wallof. Det första språket pratade Lamin med sin mamma, systrar och andra släktingar. Med alla andra var det wallof som gällde. Med tiden lärde jag mig att höra skillnad på dem, men för mig lät det ganska lika.
Istället för en kompromiss om språkval för TV- och filmproduktioner, väljer man alltså engelska. Likaså är dagstidningar, radioinslag och reklam längs vägarna på engelska.
Det var intressant att se skillnader mellan hur allas boenden ser ut. Nej, jag menar inte Allah. På utsidan kunde hus, staket, murar och annat vittna om hur det kommer se ut när jag klev in genom dörren. Ofta var den en väldig kontrast. Det var alltid mycket finare på insidan. Tydligen verkar många familjer investerat pengar i en fin och stor TV. Ironiskt låg det ofta VHS-filmer med titlar som Muscle Action 4 TV-bänken.
Alla man hälsade på bjöd på mat. På gott och ont. Efter några timmar av hunger kunde man oväntat bli bjuden på något gott och då var man tacksam. Det fanns dock två problem; Det går inte att tacka nej, samt att i Gambia dricker man inte till måltid. Att nästan alla måltider är 15 gånger starkare än lagom upphöjt med 18 gjorde inte saken lättare. Ibland försökte jag enbart äta riset men det var nog starkt bara det. Anledningen till att vätska aldrig serveras är att man i Gambia (och säkert i fler länder) anser att matsmältningen fungerar sämre om du dricker samtidigt. Jag vet inte om det är sant och brydde mig heller. Jag väntade snällt 10-15 minuter innan vi fick något att dricka, alternativt kunde gå och köpa vattenpåsar.
Det har varit en bra resa. Inte jättebra men inte särskilt dåligt heller. Jag hade inga förväntingar och brukar aldrig ha det numera. Jag ville upptäcka ett annat land på en annan kontinent. Annan kultur. Det blev klart billigt att leva hos Lamin. Som turist hade det blivit mycket dyrare. Likväl kände jag mot slutet att det hade varit kul att tillbringa tid på hotell, kanske roligare. Att jag hade träffat Lamin nån gång på dagarna och alla kvällar. Det var kul att åka runt i hans bil och så, men när de kunde sitta och prata med sina kompisar i några timmar var det inte lika roligt. Självklart är jag glad för Lamin och det är på många sätt hans semester, det är han värd efter allt jobb på McDonalds för att nämna en sak.
Som det mesta annat jag har upplevt kommer jag minnas det som varit bra, vilket är det mesta. Båtturen andra dagen, kamelridning, steka i bilen, de glada människorna, Ami, Pa, MS, de otroligt märkliga citrusfrukterna, den underbare och vackra sångerskan (som bara spelade tre låtar, hade nog kunnat trilla dit ordentligt annars) och sist men inte minst de glada barnen hos Lamins farbror som så prydligt ställde sig i rad för att få ta hand med mig och jag glädjes åt att de pratade bättre engelska än Lamin och andra vuxna. Det byggs hus överallt och fler går i skola än tidigare.
Jag hoppas att Gambia, the smiling coast of Africa, utvecklas allt mer!
För övrigt dog en tant på torsdagen. Hon var född 1867 och lyckades leva till 2009. Jag hade mina tvivel men vem vet. Hon levde i ett lugnt och glatt samhälle. Hennes anhöriga och vänner var dock glad. Hon hade tydligen lidit en del mot slutet på ålderns höst. Jag såg en bild på henne som inte var mer än ett år gammalt. Hon såg ut som gammal skrotad Opel som (på nåt mytiskt sätt) lyckats överleva den obarmhärtiga hanteringen.
Ett urval av bilder får avsluta det jag har att säga om Gambia:
det finns inget att köpa mer, och anden ligger still
tremendium
Idag var jag uppe på taket till friggeboden och skottade. Bara nyligen låg man på en strand där det var över 30 grader i luften.
Det blir lite kontraster.
Jobbet i sig gick ganska snabbt. Det var mycket tung snö bara. Att hälften desutom satt kvar på skyffeln efter att jag slängde iväg snön gjorde inte saken lättare. Jävla fittsnö, to be honest.
När jag skulle gå ner för stegen så hejdade jag mig. Jag såg ner mot marken och tänkte, än är jag väl inte för gammal och bestämde mig för att hoppa ner istället.
Det var weee-roligt!
Så jag hoppar en gång till.
Kanske man skulle hoppa ner från gaveln till huset istället, ännu högre tänkte jag med en fin betoning på högre. Men det roliga var över. Jag struntade i det och gick in istället.
För övrigt var det Robinson ikväll och är det enda program som jag följer (när det väl sänds). Har inga åsikter än om årets säsong, kan nog blir bra. Hoppas jag. Aftonbladet hade en kartläggning över alla de 155 tidigare deltagarna, allt från deras civilstånd till nuvarande ort och yrke. Några särskilt utvalda fick svara på frågor om deras bästa/sämsta minne. Robinsonnörd som jag var/är var detta en fröjd att läsa.
Se & Hör möter Nostalgi liksom.
Genast ville jag se om alla säsonger från tidigare. En riktigt maffigt fet DVD-box borde göra susen. Men någon sådan lär inte komma eftersom deras enda confirmed buyer skulle vara jag. En fet torrent skulle annars vara guld.
Imorgon väntar en dag av tristess, ingenting och tomhet.
På måndag har jag tre jobbärenden till i länet. När jag är klar med det, är det bara att vända in mot stan för att åter byta om till skjorta. Och därmed tar min semester slut.
Om en vecka fyller jag år. Kanske blir det en knytmiddag, kanske en ölkväll. Kanske både och. Eventuellt bara sitta på News och ha trevligt. Eller kanske tillbringa natten ensam på den berömda åsen vid Pilis och se ut över landskapet. Men å andra sidan kommer det vara mörkt och kallt så det var nog ingen vidare idé.
Huvudfrågan är nog om jag ska fira i överhuvudtaget.
---
Imorgon kommer jag skriva det sista inlägget om min vistelse i Gambia.
Det blir lite kontraster.
Jobbet i sig gick ganska snabbt. Det var mycket tung snö bara. Att hälften desutom satt kvar på skyffeln efter att jag slängde iväg snön gjorde inte saken lättare. Jävla fittsnö, to be honest.
När jag skulle gå ner för stegen så hejdade jag mig. Jag såg ner mot marken och tänkte, än är jag väl inte för gammal och bestämde mig för att hoppa ner istället.
Det var weee-roligt!
Så jag hoppar en gång till.
Kanske man skulle hoppa ner från gaveln till huset istället, ännu högre tänkte jag med en fin betoning på högre. Men det roliga var över. Jag struntade i det och gick in istället.
För övrigt var det Robinson ikväll och är det enda program som jag följer (när det väl sänds). Har inga åsikter än om årets säsong, kan nog blir bra. Hoppas jag. Aftonbladet hade en kartläggning över alla de 155 tidigare deltagarna, allt från deras civilstånd till nuvarande ort och yrke. Några särskilt utvalda fick svara på frågor om deras bästa/sämsta minne. Robinsonnörd som jag var/är var detta en fröjd att läsa.
Se & Hör möter Nostalgi liksom.
Genast ville jag se om alla säsonger från tidigare. En riktigt maffigt fet DVD-box borde göra susen. Men någon sådan lär inte komma eftersom deras enda confirmed buyer skulle vara jag. En fet torrent skulle annars vara guld.
Imorgon väntar en dag av tristess, ingenting och tomhet.
På måndag har jag tre jobbärenden till i länet. När jag är klar med det, är det bara att vända in mot stan för att åter byta om till skjorta. Och därmed tar min semester slut.
Om en vecka fyller jag år. Kanske blir det en knytmiddag, kanske en ölkväll. Kanske både och. Eventuellt bara sitta på News och ha trevligt. Eller kanske tillbringa natten ensam på den berömda åsen vid Pilis och se ut över landskapet. Men å andra sidan kommer det vara mörkt och kallt så det var nog ingen vidare idé.
Huvudfrågan är nog om jag ska fira i överhuvudtaget.
---
Imorgon kommer jag skriva det sista inlägget om min vistelse i Gambia.
matematisk romantik
"Allt du ser är matematik och problemlösning, Brutus!" sade en lång man till mig för 6 år sedan.
Alldeles nyss kom jag att tänka på det han sagt. Jag visste redan första gången jag hörde den rösten vad han menade. Nu dök den upp igen och jag försökte ta allt ett steg längre.
Hur mycket matematik är det i ett förhållande?
Förhållande.
Det är ett ord man hör ofta inom matte.
Talet står i förhållande till x.
f(x). F är beroende av x, och tvärtom.
X och Y. Många tänker kanske på ekvationer. Det dyker också upp när man talar om kromosomer. X och Y, kille och tjej.
x * y = xy
De finner varandra, bildar en sammanslutning, ett förhållande. För att sedan kunna sära på exempelvis mannen x så blir det x * y / x Vilket innebär att x nu plötsligt blivit gay och där spricker så klart mitt flumma argument.
Men nej, kanske inte säger en röst i mitt huvud när jag skriver detta. Kanske matematiker kan bli en grupp som accepterar homoäktenskap när de studerar ekvationer ur ett filosofiskt perspektiv.
Vi går vidare.
x + y = z
x och y är glad, allt funkar väl och de skaffar barn. Barnet z. Nästa barn kommer heta zx. För att z ska kunna var själv krävs x + y - (x + y) = z vilket kan innebära flera saker. Föräldrarna dör, de åker på en middag, de kanske bara är ute i trädgården som hastigast.
Åren går och x och y får problem. Deras förhållande fungerar inte bra längre. Deras problem, deras ekvation visar sig vara en riktigt svår nöt att knäcka.
De går till en problemlösare, någon som kan lösa denna långa och expanderande ekvation som inte går att få svar på genom ett enkelt facit. Här krävs det hjälp.
Problemlösaren, terapeuten, familjerådgivaren dyker upp. Han ska lösa ett problem. Finna en lösning. Lösa en av många ekvationer i sitt liv.
Han tar del av problemet, analyserar, skriver ner anteckningar. Hur ska jag lösa problemet undrar terapeuten och inser att han inte är en del av ekvationen och är därmed ingen bokstav i sammanhanget. Exakt som när ni satt vid skolbänken. Ni lade aldrig till er första bokstav från ert namn i ekvationen, eller hur?
Om ni gjorde det så var ni dumma i huvudet!
Åter till saken.
Mötena går, framsteg nås. Ekvationen blir förenklad, kanske inte löst ännu men betydligt mindre och mer lättbegriplig. Man har adderat och substraherat. Olika faktorer har spelat in.
Man löser problem.
Till sist går det så bra att ekvationen är åter x + y = z.
Två år senare är det x + y + z + zx = fl.
FL.
Familjelycka.
---
Härmed intygas att undertecknad ej är påverkad av droger när denna text författas.
Alldeles nyss kom jag att tänka på det han sagt. Jag visste redan första gången jag hörde den rösten vad han menade. Nu dök den upp igen och jag försökte ta allt ett steg längre.
Hur mycket matematik är det i ett förhållande?
Förhållande.
Det är ett ord man hör ofta inom matte.
Talet står i förhållande till x.
f(x). F är beroende av x, och tvärtom.
X och Y. Många tänker kanske på ekvationer. Det dyker också upp när man talar om kromosomer. X och Y, kille och tjej.
x * y = xy
De finner varandra, bildar en sammanslutning, ett förhållande. För att sedan kunna sära på exempelvis mannen x så blir det x * y / x Vilket innebär att x nu plötsligt blivit gay och där spricker så klart mitt flumma argument.
Men nej, kanske inte säger en röst i mitt huvud när jag skriver detta. Kanske matematiker kan bli en grupp som accepterar homoäktenskap när de studerar ekvationer ur ett filosofiskt perspektiv.
Vi går vidare.
x + y = z
x och y är glad, allt funkar väl och de skaffar barn. Barnet z. Nästa barn kommer heta zx. För att z ska kunna var själv krävs x + y - (x + y) = z vilket kan innebära flera saker. Föräldrarna dör, de åker på en middag, de kanske bara är ute i trädgården som hastigast.
Åren går och x och y får problem. Deras förhållande fungerar inte bra längre. Deras problem, deras ekvation visar sig vara en riktigt svår nöt att knäcka.
De går till en problemlösare, någon som kan lösa denna långa och expanderande ekvation som inte går att få svar på genom ett enkelt facit. Här krävs det hjälp.
Problemlösaren, terapeuten, familjerådgivaren dyker upp. Han ska lösa ett problem. Finna en lösning. Lösa en av många ekvationer i sitt liv.
Han tar del av problemet, analyserar, skriver ner anteckningar. Hur ska jag lösa problemet undrar terapeuten och inser att han inte är en del av ekvationen och är därmed ingen bokstav i sammanhanget. Exakt som när ni satt vid skolbänken. Ni lade aldrig till er första bokstav från ert namn i ekvationen, eller hur?
Om ni gjorde det så var ni dumma i huvudet!
Åter till saken.
Mötena går, framsteg nås. Ekvationen blir förenklad, kanske inte löst ännu men betydligt mindre och mer lättbegriplig. Man har adderat och substraherat. Olika faktorer har spelat in.
Man löser problem.
Till sist går det så bra att ekvationen är åter x + y = z.
Två år senare är det x + y + z + zx = fl.
FL.
Familjelycka.
---
Härmed intygas att undertecknad ej är påverkad av droger när denna text författas.
Shinra Tensei
Igår 13.30.
Anländer till Östersund och blir glatt överraskad över hur mycket snö som har töat bort. Det gav mig lite vårkänslor även om det är ett tag kvar.
James plockar upp mig med min bil och kör mig till infektionskliniken. Jag hade lyckats dra på mig en feber stax innan jag åkte hem till Sverige och de tyckte det var nödvändigt att ta prover för att säkerställa att jag (förhoppningsvis) inte har malaria. Tyvärr fick de in ett annat jour-fall samtidigt vilket gjorde att en läkare fick gå mellan två patienter.
Jag säger åt Jens att åka hem. Pappa visar sig vara på stan så han kommer och hälsar på. Kul att se honom igen. Medan jag väntar väldigt länge på läkaren, sitter vi och skrattar rejält.
"Länsstyrelsen utfärdar länstillstånden"
"I'll do the talking Victor"
"Don't ever tell me where you found him"
Kul att kunna skratta åt filmreferenser med en 50-plussare.
Jag bjuder senare på kaffe och vi köper en kanellängd.
På kvällen ser jag och Jens på Annie Hall och är mycket väl bland de bästa filmer som jag sett. Helt otroligt underhållande, smart, och underbar. Det vimlar av olika referenser och sköna citat.
---
Idag har jag fikat på Pause. Det var trevligt. Riktigt kul att få träffa en mycket god vän igen. Vi snackade om en hel del och jag minns inte ett jota. När alla ätit och druckit klart undrar Jens vad klockan är och Aida tar upp ett block och börjar rita, så faller mina funderingar tillbaka till det jag funderat på två dagar tidigare. Hur många skulle dö om man sprängde hela Arlanda? Hur skulle jag gå tillväga? Hur skulle det påverka Sverige och alla anländande flygningar?
Ett barns funderingar. Inget jag borde tänka på men likväl gör jag det.
Ikväll blev det en sen middag. Peter jobbade kväll så vi väntade på honom och bjöd på chili con carne. Det var riktigt gott som vanligt. Sen blev det kultrullen Ghostbusters men är lite less på den nu.
---
Och äntligen finns det ett spikat datum för en resa till IKEA och Biltema (behöver fixa en sak på bilen). 29 mars.
4 dagar kvar av semestern. Hela helgen ligger i dunkel, har inget planerat. Träffar gärna någon. Allra helst Anders och Anders, men en bor numera i en annan stad och den andre har fullt upp med jobb.
Schemat kan ta sig någonstans.
Anländer till Östersund och blir glatt överraskad över hur mycket snö som har töat bort. Det gav mig lite vårkänslor även om det är ett tag kvar.
James plockar upp mig med min bil och kör mig till infektionskliniken. Jag hade lyckats dra på mig en feber stax innan jag åkte hem till Sverige och de tyckte det var nödvändigt att ta prover för att säkerställa att jag (förhoppningsvis) inte har malaria. Tyvärr fick de in ett annat jour-fall samtidigt vilket gjorde att en läkare fick gå mellan två patienter.
Jag säger åt Jens att åka hem. Pappa visar sig vara på stan så han kommer och hälsar på. Kul att se honom igen. Medan jag väntar väldigt länge på läkaren, sitter vi och skrattar rejält.
"Länsstyrelsen utfärdar länstillstånden"
"I'll do the talking Victor"
"Don't ever tell me where you found him"
Kul att kunna skratta åt filmreferenser med en 50-plussare.
Jag bjuder senare på kaffe och vi köper en kanellängd.
På kvällen ser jag och Jens på Annie Hall och är mycket väl bland de bästa filmer som jag sett. Helt otroligt underhållande, smart, och underbar. Det vimlar av olika referenser och sköna citat.
---
Idag har jag fikat på Pause. Det var trevligt. Riktigt kul att få träffa en mycket god vän igen. Vi snackade om en hel del och jag minns inte ett jota. När alla ätit och druckit klart undrar Jens vad klockan är och Aida tar upp ett block och börjar rita, så faller mina funderingar tillbaka till det jag funderat på två dagar tidigare. Hur många skulle dö om man sprängde hela Arlanda? Hur skulle jag gå tillväga? Hur skulle det påverka Sverige och alla anländande flygningar?
Ett barns funderingar. Inget jag borde tänka på men likväl gör jag det.
Ikväll blev det en sen middag. Peter jobbade kväll så vi väntade på honom och bjöd på chili con carne. Det var riktigt gott som vanligt. Sen blev det kultrullen Ghostbusters men är lite less på den nu.
---
Och äntligen finns det ett spikat datum för en resa till IKEA och Biltema (behöver fixa en sak på bilen). 29 mars.
4 dagar kvar av semestern. Hela helgen ligger i dunkel, har inget planerat. Träffar gärna någon. Allra helst Anders och Anders, men en bor numera i en annan stad och den andre har fullt upp med jobb.
Schemat kan ta sig någonstans.
G #03 - 10/3-16/3
Tisdag
Frukost. Vi äter tapa-lapa (påminner om västerländska baguett) med fisk som fyllning. Till det har vi kaffe med mjölk. Detta kom vi att äta nästan alla kommande förmiddagar. Ironiskt nog det godaste kaffe jag någonsin druckit med tanke på hur mycket elaka saker jag sagt om Nescafé. Kaffet var från Senegal och mjölken var tjock och från Holland. Kanske därför det var så mycket godare än det man finner i Sverige.
Vi beger oss iväg till ett museum. Jag tar lite bilder på olika dräkter och trummor som används vid olika ceremonier. Det är ganska intressant men efter en stund vill jag göra något annat. Vi fortsätter förbi en gång genom ett litet skogsparti som tar oss till en liten krokodilpark. Där fanns möjlighet att klappa en krokodil vilket jag och Lamin passade på att göra. Måste vara den tröttaste och mest slappa krokodil som någonsin existerat. Charlie hette den tydligen. Min första tanke var "lever den ens?" när jag klappade den. Den var så hård och torr och hade munnen öppen. Kanske var det en liten, liten vindil som höll den vid liv. "Kan den ens simma? Den här losern har säkert inte ens varit i eller sett en skymt av vatten" var en annan tanke som dök upp. Kanske den legat död ett bra tag för att sedan lyckats åstadkomma ett dödsryck som någon uppfattat och därmed kommit på smart plan
för att tjäna pengar.
Resten av dagen besökte vi kompisar till Lamin, bland annat en tjej som heter Ami som var trevlig. Det var alltid musik på hemma hos henne så under tiden som hon och de andra pratar wallof (stavning okänd och oviktig) kan jag lyssna på musiken och tänka på annat.
Vi kollar in stranden som sträcker sig en bra bit. "Här måste vi bada en annan dag" tänkte jag och det kom jag så klart att göra.
Onsdag
Vi besöker huvudstaden Banjul. En liten rackare med ca. 40 000 invånare om jag minns rätt. Finns inte så mycket att säga om staden egentligen. Mycket gamla hus och en stor marknad med massvis av dukar som tak. Lätt att gå vilse.
Ett tag senare åker vi färja. Lamin känner tydligen kapten så vi får sitta uppe i förarhytten. Fin utsikt var det verkligen. Det blåste dock kallt och för första gången fryser jag i Afrika. Färjan är smockfull av bilar, handelsvaror och framför allt människor. Helt sjukt var det verkligen.
På andra sidan. Vi åker en mercedes-buss som ska ta oss 7-8 mil österut. Vi ska se rester från slavhandel och krig. I minibussen som har plats för åtta personer sitter nu 20 personer och det är förbannat trångt. Chauffören menar att det inte är fullt och vägrar att starta färden. Till sist ger han dock upp och vi beger oss österut. Det är också nu som jag för första gången får se afrikansk vildmark på riktigt och det är alltid torrt men en hel del grönt på sina håll. Den enda vätskan som faller på Gambias mark i mars är den som man åstadkommer genom att slå en sjua längs vägarna.
Till sist är vi framme efter a bumpy ride och möts av en guide som visar oss runt. Han talar god engelska men det är så lågt och utan karisma att jag nästan direkt kopplar bort och nickar och instämmer med "ok" och "I understand". Att se en blomma vissna skulle vara hysteriskt roligt i jämförelse med att se och lyssna på den guiden. Jag köper en liten duk som souvenir innan vi åker tillbaka i bussen igen. Denna gång färre människor i den (fortfarande för många). Värmen gjorde mig trött, vilket var perfekt för att sova. När vi är tillbaka åter igen hade jag blåmärken på mitt smalben, min vänsterarm samt vänstra knäskålen. Hade även lyckats slå tinningen mot Pas axel ett antal gånger tydligen. Såg förmodligen ut som en marionettdocka.
På kvällen somnade vi alla tre och detta var den enda kväll/natt på resan som vi inte var ute och festade.
Torsdag
En lång och helvetisk bilfärd ska ta oss till djurparken i Kanilai. Egentligen en behaglig långtur om det inte vore för ett normalt litet och betydligt problem, dock inte i detta fall. Jag var kissnödig och inte så lite heller. Som vi alltid gjort tidigare stannar Lamin vid vägkanten. Jag kliver ur men något är fel. Det kommer ingenting.
Inte en jävla droppe.
Jag pressar handen mot magen, böjer mig något men nej då. "Varför sviker du mig nu" tänker jag och försöker skicka en tanke till den nedre regionen. Jag får inget svar. Istället börjar jag hota med kastrering men nej. Det gick inte det heller. Jag tar till mitt allra bästa knep, ässet i rockärmen. Det som alltid fungerat tidigare.
Jag tänker på när Austin Powers äter sparris för att kunna urinera längre för att härma en staty. Det är det bergsäkra knepet som alltid fungerat men som nu enbart åstadkommer färre än 20 droppar. Jag ger upp och vi fortsätter vår färd.
Ett (i synnerhet för mig) långt tag senare når vi till sist Djurparken. Jag kliver ur bilen och kan inte ens stå rakt. Plötsligt når jag bara 140 cm över marken. Jag hittar snabbt en toalett och nu är det andra puckar. Niagarafallen släng dig i väggen!
Djurparken var helt okej, tyvärr var det väldigt varmt så många av de mer intressanta djuren sökte sig till skuggor. Jag såg dock strutsar, vildhundar, hyenor, apor, m fl och det var ändå en mycket rolig dag tyckte jag. Jag fick prova på att rida en kamel vilket också var riktigt riktigt skoj.
Fredag
Stranden, yeah!
De andra var inte intresserade av att bada. De parkerade mig vid en strandstol och åkte iväg på olika ärenden. Under tiden kunde jag fortsätta läsa den sorgliga historien om Roland Deschain och Susan Delgado och passa på att bada. Jag läser några kapitel och inser till sist att det är dags att äntra Atlanten. Den lilla gången ner till vattnet tar längre tid än vad jag först trodde och börjar därför sjunga på låten "I'm a long way from home" av Shooter Jennings.
Det var riktigt varmt och skönt. Små vågor men ett ordentligt utsug för att vara grön flagg. När jag satt ner fungerade mina ben som ett kompass och riktades rakt ut mot havet varje gång vatten drog sig tillbaka.
Tyvärr den enda gången jag badade på hela veckan vilket var mycket synd. Badade totalt inte ens en timme på semestern.
Lördag
Finns inte mycket att säga om lördagen. Det var en lugn dag.
Natten däremot blev en riktig soppa.
Herregud.
Söndag
Vi besöker ett mycket fint femstjärnigt hotell som låg vid stranden. Rent och fräscht till tusen och en riktigt originell arkitektur och design.
Vi tar bilen ännu längre söderut. Denna gång är en av Lamins kusiner med. Hon är född i Sverige och var riktigt trevlig. Nu kunde jag prata svenska snabbt och utan förändringar igen. Vi besöker lite släktingar och annat. Jag äter mangofrukter och fotar en del av landskapet.
På kvällen besöker vi en salsa/jazz-klubb och det är den bästa musik jag hört på någon krog, någonstans och någon gång. Ett starkt dansbegär slår till och utan alkohol i blodet dansar jag loss på riktigt. Stampa med Leroy dans varvas med styrdans med Ami.
En riktigt bra dygn och som markerar ett slut på det roliga.
Måndag
Packar och åker hem.
---
To be concluded with pics and some last words...
Frukost. Vi äter tapa-lapa (påminner om västerländska baguett) med fisk som fyllning. Till det har vi kaffe med mjölk. Detta kom vi att äta nästan alla kommande förmiddagar. Ironiskt nog det godaste kaffe jag någonsin druckit med tanke på hur mycket elaka saker jag sagt om Nescafé. Kaffet var från Senegal och mjölken var tjock och från Holland. Kanske därför det var så mycket godare än det man finner i Sverige.
Vi beger oss iväg till ett museum. Jag tar lite bilder på olika dräkter och trummor som används vid olika ceremonier. Det är ganska intressant men efter en stund vill jag göra något annat. Vi fortsätter förbi en gång genom ett litet skogsparti som tar oss till en liten krokodilpark. Där fanns möjlighet att klappa en krokodil vilket jag och Lamin passade på att göra. Måste vara den tröttaste och mest slappa krokodil som någonsin existerat. Charlie hette den tydligen. Min första tanke var "lever den ens?" när jag klappade den. Den var så hård och torr och hade munnen öppen. Kanske var det en liten, liten vindil som höll den vid liv. "Kan den ens simma? Den här losern har säkert inte ens varit i eller sett en skymt av vatten" var en annan tanke som dök upp. Kanske den legat död ett bra tag för att sedan lyckats åstadkomma ett dödsryck som någon uppfattat och därmed kommit på smart plan
för att tjäna pengar.Resten av dagen besökte vi kompisar till Lamin, bland annat en tjej som heter Ami som var trevlig. Det var alltid musik på hemma hos henne så under tiden som hon och de andra pratar wallof (stavning okänd och oviktig) kan jag lyssna på musiken och tänka på annat.
Vi kollar in stranden som sträcker sig en bra bit. "Här måste vi bada en annan dag" tänkte jag och det kom jag så klart att göra.
Onsdag
Vi besöker huvudstaden Banjul. En liten rackare med ca. 40 000 invånare om jag minns rätt. Finns inte så mycket att säga om staden egentligen. Mycket gamla hus och en stor marknad med massvis av dukar som tak. Lätt att gå vilse.
Ett tag senare åker vi färja. Lamin känner tydligen kapten så vi får sitta uppe i förarhytten. Fin utsikt var det verkligen. Det blåste dock kallt och för första gången fryser jag i Afrika. Färjan är smockfull av bilar, handelsvaror och framför allt människor. Helt sjukt var det verkligen.
På andra sidan. Vi åker en mercedes-buss som ska ta oss 7-8 mil österut. Vi ska se rester från slavhandel och krig. I minibussen som har plats för åtta personer sitter nu 20 personer och det är förbannat trångt. Chauffören menar att det inte är fullt och vägrar att starta färden. Till sist ger han dock upp och vi beger oss österut. Det är också nu som jag för första gången får se afrikansk vildmark på riktigt och det är alltid torrt men en hel del grönt på sina håll. Den enda vätskan som faller på Gambias mark i mars är den som man åstadkommer genom att slå en sjua längs vägarna.
Till sist är vi framme efter a bumpy ride och möts av en guide som visar oss runt. Han talar god engelska men det är så lågt och utan karisma att jag nästan direkt kopplar bort och nickar och instämmer med "ok" och "I understand". Att se en blomma vissna skulle vara hysteriskt roligt i jämförelse med att se och lyssna på den guiden. Jag köper en liten duk som souvenir innan vi åker tillbaka i bussen igen. Denna gång färre människor i den (fortfarande för många). Värmen gjorde mig trött, vilket var perfekt för att sova. När vi är tillbaka åter igen hade jag blåmärken på mitt smalben, min vänsterarm samt vänstra knäskålen. Hade även lyckats slå tinningen mot Pas axel ett antal gånger tydligen. Såg förmodligen ut som en marionettdocka.
På kvällen somnade vi alla tre och detta var den enda kväll/natt på resan som vi inte var ute och festade.
Torsdag
En lång och helvetisk bilfärd ska ta oss till djurparken i Kanilai. Egentligen en behaglig långtur om det inte vore för ett normalt litet och betydligt problem, dock inte i detta fall. Jag var kissnödig och inte så lite heller. Som vi alltid gjort tidigare stannar Lamin vid vägkanten. Jag kliver ur men något är fel. Det kommer ingenting.
Inte en jävla droppe.
Jag pressar handen mot magen, böjer mig något men nej då. "Varför sviker du mig nu" tänker jag och försöker skicka en tanke till den nedre regionen. Jag får inget svar. Istället börjar jag hota med kastrering men nej. Det gick inte det heller. Jag tar till mitt allra bästa knep, ässet i rockärmen. Det som alltid fungerat tidigare.
Jag tänker på när Austin Powers äter sparris för att kunna urinera längre för att härma en staty. Det är det bergsäkra knepet som alltid fungerat men som nu enbart åstadkommer färre än 20 droppar. Jag ger upp och vi fortsätter vår färd.
Ett (i synnerhet för mig) långt tag senare når vi till sist Djurparken. Jag kliver ur bilen och kan inte ens stå rakt. Plötsligt når jag bara 140 cm över marken. Jag hittar snabbt en toalett och nu är det andra puckar. Niagarafallen släng dig i väggen!
Djurparken var helt okej, tyvärr var det väldigt varmt så många av de mer intressanta djuren sökte sig till skuggor. Jag såg dock strutsar, vildhundar, hyenor, apor, m fl och det var ändå en mycket rolig dag tyckte jag. Jag fick prova på att rida en kamel vilket också var riktigt riktigt skoj.
Fredag
Stranden, yeah!
De andra var inte intresserade av att bada. De parkerade mig vid en strandstol och åkte iväg på olika ärenden. Under tiden kunde jag fortsätta läsa den sorgliga historien om Roland Deschain och Susan Delgado och passa på att bada. Jag läser några kapitel och inser till sist att det är dags att äntra Atlanten. Den lilla gången ner till vattnet tar längre tid än vad jag först trodde och börjar därför sjunga på låten "I'm a long way from home" av Shooter Jennings.
Det var riktigt varmt och skönt. Små vågor men ett ordentligt utsug för att vara grön flagg. När jag satt ner fungerade mina ben som ett kompass och riktades rakt ut mot havet varje gång vatten drog sig tillbaka.
Tyvärr den enda gången jag badade på hela veckan vilket var mycket synd. Badade totalt inte ens en timme på semestern.
Lördag
Finns inte mycket att säga om lördagen. Det var en lugn dag.
Natten däremot blev en riktig soppa.
Herregud.
Söndag
Vi besöker ett mycket fint femstjärnigt hotell som låg vid stranden. Rent och fräscht till tusen och en riktigt originell arkitektur och design.
Vi tar bilen ännu längre söderut. Denna gång är en av Lamins kusiner med. Hon är född i Sverige och var riktigt trevlig. Nu kunde jag prata svenska snabbt och utan förändringar igen. Vi besöker lite släktingar och annat. Jag äter mangofrukter och fotar en del av landskapet.
På kvällen besöker vi en salsa/jazz-klubb och det är den bästa musik jag hört på någon krog, någonstans och någon gång. Ett starkt dansbegär slår till och utan alkohol i blodet dansar jag loss på riktigt. Stampa med Leroy dans varvas med styrdans med Ami.
En riktigt bra dygn och som markerar ett slut på det roliga.
Måndag
Packar och åker hem.
---
To be concluded with pics and some last words...
G #02 - Måndag
(I detta inlägg skriver jag om min första dag i Gambia. De kommande sex dagarna kommer förmodligen buntas ihop till någon slags sammanfattning i ett annat inlägg. Att jag skriver ett inlägg per dag känns inte som en omöjlighet men det kommer leda till väldigt mycket text om en resa som enbart var en vecka lång.)
9/3
Banjul Airport. Solsken. Svag bris. Varmt. Afrika.
Afrika.
Jag kliver ut på trappan och inväntar en primitv buss som ska ta oss inomhus och (vad mig beträffar) till Lamin. Jag får syn på honom snabbt så fort jag kommer in på Terminalen. Han står och snackar med en vakt som han tydligen känner. Vi möts på andra sidan och inväntar bagage. Lamin tar tag i en lastvagn (eller vad det nu kan tänkas heta), men en vakt kommer och anser att han behöver den. Här inleds en hätsk diskussion medan jag försöker få en syl i vädret för att förklara för Lamin att jag inte har något behov av den. Till sist struntar jag i dem och ser efter mitt bagage. När jag till sist tar bort det från rullbandet har Lamin precis lyckats få sin lastvagn (med argumentet att han och vakten hade samma efternamn och därmed borde vara snälla mot varandra). Lamins min när jag står med enbart en resväska i handen är så klart obetalbar.
Nu får jag också träffa en av Lamins kompisar vid namn Pa och som tillbringat 12 år i Tyskland. Med honom pratade jag tyska och när mina kunskaper ej räckte till fick jag prata engelska. Pa var med mig och Lamin under nästan hela min tid i Gambia. Väldigt snäll, om än något bossig och beskyddande emellanåt.
Vi går ut, letar rätt på bilen och åker iväg. Lamin sätter på afrikansk musik och jag lägger högerarmen på utsidan av dörren. Semestern hade börjat.
Det är fin asfalt lägger jag märke till, men det visar sig snart enbart gälla huvudvägen. Efter tio minuter svänger vi av vägen och beger oss in på en grus/sandväg som ska ta oss till Lamins hus som är under konstruktion. På vägen dit springer gambiska barn runt och tycks ha riktigt roligt. Extra glad blir dem när de ser en vit man i passagerarsätet och ropar "Tuba!!" samtidigt som de pekar och vinkar åt mig. Lamin förklarar att det betyder "så bra" och att det enbart används för att de äldre inte vill att kommande generation ska hysa agg mot vita människor p.g.a. slavhandel tidigare sekler.
Det är nu jag är i Afrika på riktigt (kanske enligt omedvetna fördomar?). Getter och höns springer vilt på gatan, packåsnor drar till synes tunga lass, barn springer glatt omkring och leker. Vägen går upp och ner något oerhört vilket gör att framfarten blir långsam. Detta är utmärkt för lite fototillfällen tänker jag och ta kort. Vad jag snabbt lade märke till var allt skräp som låg längs vägen och inte bara jämsides. Mer eller mindre överallt. Jag hade aldrig sett något liknande i hela mitt liv.
Vi anländer till Lamins hus som beräknas stå färdigt om ett år. Byggarbetarna håller på med det grundläggande samtidigt som Lamin tar med mig och berättar om hur det kommer se ut när det står färdigt. Det är intressant och jag hoppas få se bilder på det när allt är klart.
Snart är vi ute på den stora vägen igen, och för varje 500 meter kör vi förbi stora reklamskyltar som står uppradade längs vägen. Dessa kommer senare visa sig finnas överallt längs de asfalterade gatorna i landet. Det intressanta är att all reklam handlar om sparande och teknik. 95 % av all reklam i Gambia längs gatorna innehåller ord och termer som GSM, voice-sms, GPS, financing, bank, a better future och egentligen var jag inte förvånad. Någon reklambild på Gambias president dyker också upp lite här och var ju längre västerut vi beger oss.
Sirener hörs och ljudet kommer allt närmare. Lamin svänger av vägen och tvingas stanna. Spaniens vice-Premiärminister ska med ett flyg och när en politisk "viktig" person färdas på vägarna måste all trafik ge företräde. Detta är något av de få saker som Lamin inte gillar med sitt hemland Gambia. Att den långa eskorten bland annat bestod av gambiska soldater med dragna kalashinkov var jag inte beredd på.
Vi fortsätter en bit till för att sedan stanna till igen. Lamin ska köpa ett nytt däck till bilen och börjar genast diskutera priset. Nästan inget i Gambia, oavsett om det gäller tjänster eller varor har ett fast pris. Det gäller att komma överens om ett pris. Med en uppsyn mycket lik Don Vito Corleone från Gudfadern går Lamin lugnt fram och tillbaka samtidigt som han skickligt får ned priset mer och mer. Det var kul att se och liknande scenarior skulle jag komma att se ju längre semestern fortskred.
Vi kommer till sist fram till Lamins mammas hus. Det är ett större hus, varav två mindre som används för gäster och dylikt. Jag och Lamin tar ett av dem. Vi går och hälsar på alla människor inne i hans mammas hus och gudar så många det var! Systrar, bröder, vänner och väninnor med mera. Vi bjuds senare på middag som jag senare kommer returnera till toaletten samma väg som jag förtärde maten. Jag var lite orolig att detta skulle komma att upprepas vid fler tillfällen men det var den enda gången på min semester som jag kräktes.
Senare tar vi det lugnt inne på rummet, ser på TV, pratar, dricker vatten. Vi sover lite grann för att sedan göra oss iordning inför en utgång på en nattklubb i stadsdelen Senegambia. Det var riktigt kul. Jag drack två öl, vilket efter denna kväll kom att bli en slags maxgräns som jag höll varje gång. Jag hade kul utan en massa alkohol i kroppen och sparade dessutom in en hel del utgifter på så vis. Runt 4 på morgonen (och då var det minst 2 timmar kvar tills krogen stängde) åkte vi tillbaka hem och sov.
För övrigt sov jag som en stock under min vistelse i Gambia.
(Försöker undgå detaljerade beskrivningar av miljö och annat för att minska antalet tecken på mina inlägg om Gambia.Det kommer nog bli för långt som det är, men jag hoppas att så ej blir fallet. Kommer lägga upp ett urval av bilder i ett senare inlägg, och som man säger; en bild säger mer än tusen ord.)
9/3
Banjul Airport. Solsken. Svag bris. Varmt. Afrika.
Afrika.
Jag kliver ut på trappan och inväntar en primitv buss som ska ta oss inomhus och (vad mig beträffar) till Lamin. Jag får syn på honom snabbt så fort jag kommer in på Terminalen. Han står och snackar med en vakt som han tydligen känner. Vi möts på andra sidan och inväntar bagage. Lamin tar tag i en lastvagn (eller vad det nu kan tänkas heta), men en vakt kommer och anser att han behöver den. Här inleds en hätsk diskussion medan jag försöker få en syl i vädret för att förklara för Lamin att jag inte har något behov av den. Till sist struntar jag i dem och ser efter mitt bagage. När jag till sist tar bort det från rullbandet har Lamin precis lyckats få sin lastvagn (med argumentet att han och vakten hade samma efternamn och därmed borde vara snälla mot varandra). Lamins min när jag står med enbart en resväska i handen är så klart obetalbar.
Nu får jag också träffa en av Lamins kompisar vid namn Pa och som tillbringat 12 år i Tyskland. Med honom pratade jag tyska och när mina kunskaper ej räckte till fick jag prata engelska. Pa var med mig och Lamin under nästan hela min tid i Gambia. Väldigt snäll, om än något bossig och beskyddande emellanåt.
Vi går ut, letar rätt på bilen och åker iväg. Lamin sätter på afrikansk musik och jag lägger högerarmen på utsidan av dörren. Semestern hade börjat.
Det är fin asfalt lägger jag märke till, men det visar sig snart enbart gälla huvudvägen. Efter tio minuter svänger vi av vägen och beger oss in på en grus/sandväg som ska ta oss till Lamins hus som är under konstruktion. På vägen dit springer gambiska barn runt och tycks ha riktigt roligt. Extra glad blir dem när de ser en vit man i passagerarsätet och ropar "Tuba!!" samtidigt som de pekar och vinkar åt mig. Lamin förklarar att det betyder "så bra" och att det enbart används för att de äldre inte vill att kommande generation ska hysa agg mot vita människor p.g.a. slavhandel tidigare sekler.
Det är nu jag är i Afrika på riktigt (kanske enligt omedvetna fördomar?). Getter och höns springer vilt på gatan, packåsnor drar till synes tunga lass, barn springer glatt omkring och leker. Vägen går upp och ner något oerhört vilket gör att framfarten blir långsam. Detta är utmärkt för lite fototillfällen tänker jag och ta kort. Vad jag snabbt lade märke till var allt skräp som låg längs vägen och inte bara jämsides. Mer eller mindre överallt. Jag hade aldrig sett något liknande i hela mitt liv.
Vi anländer till Lamins hus som beräknas stå färdigt om ett år. Byggarbetarna håller på med det grundläggande samtidigt som Lamin tar med mig och berättar om hur det kommer se ut när det står färdigt. Det är intressant och jag hoppas få se bilder på det när allt är klart.
Snart är vi ute på den stora vägen igen, och för varje 500 meter kör vi förbi stora reklamskyltar som står uppradade längs vägen. Dessa kommer senare visa sig finnas överallt längs de asfalterade gatorna i landet. Det intressanta är att all reklam handlar om sparande och teknik. 95 % av all reklam i Gambia längs gatorna innehåller ord och termer som GSM, voice-sms, GPS, financing, bank, a better future och egentligen var jag inte förvånad. Någon reklambild på Gambias president dyker också upp lite här och var ju längre västerut vi beger oss.
Sirener hörs och ljudet kommer allt närmare. Lamin svänger av vägen och tvingas stanna. Spaniens vice-Premiärminister ska med ett flyg och när en politisk "viktig" person färdas på vägarna måste all trafik ge företräde. Detta är något av de få saker som Lamin inte gillar med sitt hemland Gambia. Att den långa eskorten bland annat bestod av gambiska soldater med dragna kalashinkov var jag inte beredd på.
Vi fortsätter en bit till för att sedan stanna till igen. Lamin ska köpa ett nytt däck till bilen och börjar genast diskutera priset. Nästan inget i Gambia, oavsett om det gäller tjänster eller varor har ett fast pris. Det gäller att komma överens om ett pris. Med en uppsyn mycket lik Don Vito Corleone från Gudfadern går Lamin lugnt fram och tillbaka samtidigt som han skickligt får ned priset mer och mer. Det var kul att se och liknande scenarior skulle jag komma att se ju längre semestern fortskred.
Vi kommer till sist fram till Lamins mammas hus. Det är ett större hus, varav två mindre som används för gäster och dylikt. Jag och Lamin tar ett av dem. Vi går och hälsar på alla människor inne i hans mammas hus och gudar så många det var! Systrar, bröder, vänner och väninnor med mera. Vi bjuds senare på middag som jag senare kommer returnera till toaletten samma väg som jag förtärde maten. Jag var lite orolig att detta skulle komma att upprepas vid fler tillfällen men det var den enda gången på min semester som jag kräktes.
Senare tar vi det lugnt inne på rummet, ser på TV, pratar, dricker vatten. Vi sover lite grann för att sedan göra oss iordning inför en utgång på en nattklubb i stadsdelen Senegambia. Det var riktigt kul. Jag drack två öl, vilket efter denna kväll kom att bli en slags maxgräns som jag höll varje gång. Jag hade kul utan en massa alkohol i kroppen och sparade dessutom in en hel del utgifter på så vis. Runt 4 på morgonen (och då var det minst 2 timmar kvar tills krogen stängde) åkte vi tillbaka hem och sov.
För övrigt sov jag som en stock under min vistelse i Gambia.
(Försöker undgå detaljerade beskrivningar av miljö och annat för att minska antalet tecken på mina inlägg om Gambia.Det kommer nog bli för långt som det är, men jag hoppas att så ej blir fallet. Kommer lägga upp ett urval av bilder i ett senare inlägg, och som man säger; en bild säger mer än tusen ord.)
G #01 - To Gambia
Klockan är nu 01.30 och det är läggdags för normala människor. För undertecknad är det tid för att summera veckan som gått. Denna gång skriver jag lite kort om resan ner utan några större detaljer, förutom en liten incident ni snart ska få ta del av.
Jag har tillbringat en vecka i Gambia. Resan har varit på tapeten länge. Vill minnas att redan för över ett år sedan höll jag och Lamin palaver om en eventuell gemensam resa till hans hemland. Saker kom emellan, jag åkte till Bulgarien, Lamin jobbade på (han har dessutom två jobb).
När det väl började närma sig ett nytt år (2009) började planeringarna tillta åter igen. Egentligen var det bara väntan på ett rimligt biljettpris som fick mig att skjuta upp resan gång på gång, vecka för vecka. Till sist började jag bli less på mitt jobb, något mer än de korta perioder som alla har ibland. Jag funderade på att ta ut tre veckor i mars bara för att ladda batterierna och för att sedan söka mig till annat. Sen kom jag på att om jag tar ut tre veckor så kan jag åka iväg en vecka eller två till Gambia, och ändå ha tid över när jag kommer hem innan semestern nått sitt slut. Istället tog jag ut två veckor och inväntade ett bra biljettpris.
Min chef var inte snabb med att bevilja min ledighet, åtminstone inte officiellt. Jag fick en verbal bekräftelse vilket så klart inte duger om jag ska boka biljett. Till sist gick det igenom och jag fick lägga ut mer än jag hade tänkt för biljetten, men det var åtminstone överkomligt.
Efter en hel helg med stängningar på jobbet var det dags att åka till varmare breddgrader. Det började med en tågresa ner till Arlanda vilket får anses vara en god början. Allt går alldeles utmärkt, jag checkar in tidigt, och hade inga problem vid tullen. Naturligtvis kommer det snart gå snett.. mycket snett. Ni som känner mig något närmare kommer snart tänka "det där händer bara Erik" och med det är jag villig att hålla med.
Naturligtvis går det snett. Men ack så fridfullt det började. Jag köper en ostfralla med kaffe på Oleary's och tar fram mp3-spelaren. In Bloom av Nirvana spelas flitigt och tyst sjunger jag med. Så långt var allting frid och fröjd.
När det återstår 10-15 minuter innan det är dags att bege sig till gaten, kontrollerade jag mina fickor för att se om allt var med. Men något var fel. Något som skulle sticka upp ur ena innefickan stack inte upp. Snabbt, febrilt och inte särskilt effektivt kollar jag för säkerhetsskull igenom alla fickor samt mitt handbagage. Men det syntes inte till där heller. Snabbt grips jag av panik. Jag som annars brukar vara lugn och sansad har nu inga nerver, och det var inte särskilt konstigt.
Boardingkortet var borta.
Detta förbannade boardingkort.
Jag går tillbaka till disken för att se om jag kan ha tappat det där men där fanns det inte. Jag tänker snabbt igenom tänkbara scenarier och sedan går det upp för mig. Toaletten!
Ca. 45 minuter tidigare hade jag avlagt ett besök på toaletten. Där hade jag hängt av mig jackan. Kanske hade den ramlat ur. Kanske, kanske. Snabbt slänger jag på mig ryggsäcken och knallar iväg längs korridoren. Jag öppnar dörren in till båset och befarar det värsta. Ett slag i bröstet. Boardingkortet syns inte till. Jag tar ett steg in och plötsligt ser jag någonting. Något vitt, avlångt. Ett hörn.
Boardingkortet hade fastnat bakom toalettpappersbehållaren. Retsamt stack hörnet fram på bortre sidan av behållaren. Jag tar tag i det, vänder det åt rätt håll och Mr Erik Ledin får mig att le. För att undvika att det ska fara ur fickan igen viker jag det på mitten en gång och lägger tillbaka det i samma ficka och drar åt blixtlåset. "En mycket adekvat åtgärd" som min far skulle ha sagt.
Resten av resan går som en dans på rosor. God mat på flyget, jag läser en bra bok och funderar lite på vad jag har att vänta mig "där nere".
Jag har tillbringat en vecka i Gambia. Resan har varit på tapeten länge. Vill minnas att redan för över ett år sedan höll jag och Lamin palaver om en eventuell gemensam resa till hans hemland. Saker kom emellan, jag åkte till Bulgarien, Lamin jobbade på (han har dessutom två jobb).
När det väl började närma sig ett nytt år (2009) började planeringarna tillta åter igen. Egentligen var det bara väntan på ett rimligt biljettpris som fick mig att skjuta upp resan gång på gång, vecka för vecka. Till sist började jag bli less på mitt jobb, något mer än de korta perioder som alla har ibland. Jag funderade på att ta ut tre veckor i mars bara för att ladda batterierna och för att sedan söka mig till annat. Sen kom jag på att om jag tar ut tre veckor så kan jag åka iväg en vecka eller två till Gambia, och ändå ha tid över när jag kommer hem innan semestern nått sitt slut. Istället tog jag ut två veckor och inväntade ett bra biljettpris.
Min chef var inte snabb med att bevilja min ledighet, åtminstone inte officiellt. Jag fick en verbal bekräftelse vilket så klart inte duger om jag ska boka biljett. Till sist gick det igenom och jag fick lägga ut mer än jag hade tänkt för biljetten, men det var åtminstone överkomligt.
Efter en hel helg med stängningar på jobbet var det dags att åka till varmare breddgrader. Det började med en tågresa ner till Arlanda vilket får anses vara en god början. Allt går alldeles utmärkt, jag checkar in tidigt, och hade inga problem vid tullen. Naturligtvis kommer det snart gå snett.. mycket snett. Ni som känner mig något närmare kommer snart tänka "det där händer bara Erik" och med det är jag villig att hålla med.
Naturligtvis går det snett. Men ack så fridfullt det började. Jag köper en ostfralla med kaffe på Oleary's och tar fram mp3-spelaren. In Bloom av Nirvana spelas flitigt och tyst sjunger jag med. Så långt var allting frid och fröjd.
När det återstår 10-15 minuter innan det är dags att bege sig till gaten, kontrollerade jag mina fickor för att se om allt var med. Men något var fel. Något som skulle sticka upp ur ena innefickan stack inte upp. Snabbt, febrilt och inte särskilt effektivt kollar jag för säkerhetsskull igenom alla fickor samt mitt handbagage. Men det syntes inte till där heller. Snabbt grips jag av panik. Jag som annars brukar vara lugn och sansad har nu inga nerver, och det var inte särskilt konstigt.
Boardingkortet var borta.
Detta förbannade boardingkort.
Jag går tillbaka till disken för att se om jag kan ha tappat det där men där fanns det inte. Jag tänker snabbt igenom tänkbara scenarier och sedan går det upp för mig. Toaletten!
Ca. 45 minuter tidigare hade jag avlagt ett besök på toaletten. Där hade jag hängt av mig jackan. Kanske hade den ramlat ur. Kanske, kanske. Snabbt slänger jag på mig ryggsäcken och knallar iväg längs korridoren. Jag öppnar dörren in till båset och befarar det värsta. Ett slag i bröstet. Boardingkortet syns inte till. Jag tar ett steg in och plötsligt ser jag någonting. Något vitt, avlångt. Ett hörn.
Boardingkortet hade fastnat bakom toalettpappersbehållaren. Retsamt stack hörnet fram på bortre sidan av behållaren. Jag tar tag i det, vänder det åt rätt håll och Mr Erik Ledin får mig att le. För att undvika att det ska fara ur fickan igen viker jag det på mitten en gång och lägger tillbaka det i samma ficka och drar åt blixtlåset. "En mycket adekvat åtgärd" som min far skulle ha sagt.
Resten av resan går som en dans på rosor. God mat på flyget, jag läser en bra bok och funderar lite på vad jag har att vänta mig "där nere".
Sky City, tidigt som fan
Kunde varit tidigare.
Har suttit och surfat i över en timme redan. Det bästa var att jag tydligen hade två chapters att läsa av Naruto och Bleach och inte bara ett vardera som jag först trodde. Känns som att en final börjar närma sig.
När jag anlände till Arlanda så undrade jag varför jag inte tog ett tidigare tåg, istället för att behöva vänta 5 timmar (år?). Jag tog så klart det billigaste men kanske hade det varit värt en 100 kr till för att kunnat åka tidigare.
Nej, istället sitter jag här och läser andras bloggar men ingen (förutom Anders H som alltid skriver så bra) hade skrivit så mycket. Jo, Victoria också förresten.
För övrigt är det ett hack på ena hjulet på min resväska så varje gång jag går nånstans är jag övertygad om att jag ska väcka någon.
Har börjat förstå allt mer att jag lätt kopierar andras beteenden, både vad gäller rörelse och tal. Det har börjat märkas allt mer på sistone. Särskilt efter en veckas umgänge med Lamin. På väg till baggage claim på Arlanda så ser jag en äldre man framför som haltar med högerfoten. Jag tänker inte mer på det och fortsätter framåt jag med. Efter ca. 20 sekunder kommer jag på mig själv med att jag haltar exakt likadant och sååå synkroniserat var det också. Man kunde säkert tro att jag jävlades med honom.
Nej, nu ska det uthärdas en väntetid på 15 minuter. Då öppnar McDonalds. Vill så klart inte gå dit på min semester men behöver få i mig kaffe och nån toast.
Har så klart lyckats bli sjuk igen. Tycks vara min lott här i livet sedan två år tillbaka. Lyckligtvis har jag med mig Reliv som håller mig igång.
Ses nästa vecka! (somliga av er kanske tidigare)
Insha'Allah!
Har suttit och surfat i över en timme redan. Det bästa var att jag tydligen hade två chapters att läsa av Naruto och Bleach och inte bara ett vardera som jag först trodde. Känns som att en final börjar närma sig.
När jag anlände till Arlanda så undrade jag varför jag inte tog ett tidigare tåg, istället för att behöva vänta 5 timmar (år?). Jag tog så klart det billigaste men kanske hade det varit värt en 100 kr till för att kunnat åka tidigare.
Nej, istället sitter jag här och läser andras bloggar men ingen (förutom Anders H som alltid skriver så bra) hade skrivit så mycket. Jo, Victoria också förresten.
För övrigt är det ett hack på ena hjulet på min resväska så varje gång jag går nånstans är jag övertygad om att jag ska väcka någon.
Har börjat förstå allt mer att jag lätt kopierar andras beteenden, både vad gäller rörelse och tal. Det har börjat märkas allt mer på sistone. Särskilt efter en veckas umgänge med Lamin. På väg till baggage claim på Arlanda så ser jag en äldre man framför som haltar med högerfoten. Jag tänker inte mer på det och fortsätter framåt jag med. Efter ca. 20 sekunder kommer jag på mig själv med att jag haltar exakt likadant och sååå synkroniserat var det också. Man kunde säkert tro att jag jävlades med honom.
Nej, nu ska det uthärdas en väntetid på 15 minuter. Då öppnar McDonalds. Vill så klart inte gå dit på min semester men behöver få i mig kaffe och nån toast.
Har så klart lyckats bli sjuk igen. Tycks vara min lott här i livet sedan två år tillbaka. Lyckligtvis har jag med mig Reliv som håller mig igång.
Ses nästa vecka! (somliga av er kanske tidigare)
Insha'Allah!
G #00 - intro
Sitter nu pa ett internetcafe utanfor Banjul i Gambia.
Internet gar langsamt och det kommer inte finnas tid till att skriva ner allt som jag vill skriva.
Enbart en sammanfattning skulle ta for lang tid.
Det kommer ett langre inlagg nar jag kommer hem igen, runt 17 mars.
Hoppas alla har det bra!
PS. Victoria: Forlat att vi vackte dig har om natten. Lamin undrar varfor du vill se bild pa hans mamma. Han tillater inte att jag tar bild. "Pa mina syskon det ar okej, men inte min mamma". Det ar kul att prata med Lamin om det.
Internet gar langsamt och det kommer inte finnas tid till att skriva ner allt som jag vill skriva.
Enbart en sammanfattning skulle ta for lang tid.
Det kommer ett langre inlagg nar jag kommer hem igen, runt 17 mars.
Hoppas alla har det bra!
PS. Victoria: Forlat att vi vackte dig har om natten. Lamin undrar varfor du vill se bild pa hans mamma. Han tillater inte att jag tar bild. "Pa mina syskon det ar okej, men inte min mamma". Det ar kul att prata med Lamin om det.
Le futurum
Valet mellan att börja plugga eller söka jobb gnager mig. När jag förklarar för /insert random äldre person att jag vill börja plugga så är standardsvaret att jag är ung och att jag inte behöver ha någon brådska med att återvända till studielivet.
Har tänkt en del på det där. Att jobba ett år i Norge med Elsson och Galle vore kanske inte så dumt. Det vore inte heller så dumt att börja plugga i höst.
Lösningen blir att söka till båda sakerna och resten får framtiden utvisa. Att fortsätta på mitt nuvarande jobb i sommar är däremot uteslutet. Aldrig, never, glöm det, NEIN!!
Men det finns annat roligt att fundera över som har med framtid att göra;
Resor.
Det behöver inte vara en kryssning i Västindien eller att ligga och dega på en strand i Sydostasien. Det kan vara mindre saker.
Här om veckan när jag kände den kalla vinden ruska om mig vid Kyrkparken så kläckte jag idén om att ta bilen till Treriksröset. Inte själv så klart. I gott sällskap. Gärna med ett gäng öl och bra musik.
Roadtrip is the shit.
Här om dagen berättade Nordlund om hans och en klasskamrats projektarbete. De ska bestiga Kebnekaise. De ville gärna ha med fler personer. Detta kommer de utföra efter sin student men skitsamma. Det kan nog bli riktigt kul för dem. Eventuellt följer jag med. Kanske hinner vi med Treriksröset i samma veva.
Man behöver inte ens åka så långt som till Kiruna och ännu längre bort än så.
Att bara åka till IKEA igen ser jag fram emot något oerhört. Att bara ta bilen och åka. Även denna gång med en eller två personer i sällskap.
Varför inte en liten tur till fjällen? Behöver inte vara en hel vecka. Kan vara en helg eller bara över en dag.
Vill man inte åka skidor eller bräda men ändå vill se lite fjäll så varför inte åka på Vemdalsforum nu i vår? Hyra en stuga och ha en riktigt rolig helg med vänner och alkohol. Och så lite bastu och dans på det!
Eller bara något spontant. Ta bilen till plats X och göra något.
---
Någon som vill med?
---
(Vad mig beträffar så väntar en resa till Gambia närmast. Åker måndag morgon.
Lamin som jag ska hälsa på har inte internet men det finns internetkafé för en billig penning. Ska försöka skriva här på bloggen så fort jag får möjlighet. Mest av allt ska jag bara njuta.
Efter den resan ska jag eventuellt ner till några kompisar i Göteborg och hälsa på. Kanske ett besök till Lysekil också.
Efter det kan vad som helst hända.)
Har tänkt en del på det där. Att jobba ett år i Norge med Elsson och Galle vore kanske inte så dumt. Det vore inte heller så dumt att börja plugga i höst.
Lösningen blir att söka till båda sakerna och resten får framtiden utvisa. Att fortsätta på mitt nuvarande jobb i sommar är däremot uteslutet. Aldrig, never, glöm det, NEIN!!
Men det finns annat roligt att fundera över som har med framtid att göra;
Resor.
Det behöver inte vara en kryssning i Västindien eller att ligga och dega på en strand i Sydostasien. Det kan vara mindre saker.
Här om veckan när jag kände den kalla vinden ruska om mig vid Kyrkparken så kläckte jag idén om att ta bilen till Treriksröset. Inte själv så klart. I gott sällskap. Gärna med ett gäng öl och bra musik.
Roadtrip is the shit.
Här om dagen berättade Nordlund om hans och en klasskamrats projektarbete. De ska bestiga Kebnekaise. De ville gärna ha med fler personer. Detta kommer de utföra efter sin student men skitsamma. Det kan nog bli riktigt kul för dem. Eventuellt följer jag med. Kanske hinner vi med Treriksröset i samma veva.
Man behöver inte ens åka så långt som till Kiruna och ännu längre bort än så.
Att bara åka till IKEA igen ser jag fram emot något oerhört. Att bara ta bilen och åka. Även denna gång med en eller två personer i sällskap.
Varför inte en liten tur till fjällen? Behöver inte vara en hel vecka. Kan vara en helg eller bara över en dag.
Vill man inte åka skidor eller bräda men ändå vill se lite fjäll så varför inte åka på Vemdalsforum nu i vår? Hyra en stuga och ha en riktigt rolig helg med vänner och alkohol. Och så lite bastu och dans på det!
Eller bara något spontant. Ta bilen till plats X och göra något.
---
Någon som vill med?
---
(Vad mig beträffar så väntar en resa till Gambia närmast. Åker måndag morgon.
Lamin som jag ska hälsa på har inte internet men det finns internetkafé för en billig penning. Ska försöka skriva här på bloggen så fort jag får möjlighet. Mest av allt ska jag bara njuta.
Efter den resan ska jag eventuellt ner till några kompisar i Göteborg och hälsa på. Kanske ett besök till Lysekil också.
Efter det kan vad som helst hända.)
Kororimpa Dimpa
Har varit mycket trött nu i två dagar. Kanske inte orkar med nattpass längre. Kanske inte sover tillräckligt.
Igår förmiddag när jag var nyvaken så stod jag i hallen och såg på mig själv. Blek, hängig och något äldre såg jag ut att vara.
Det är så jag kommer se ut när jag får en medelålderskris tänkte jag.
Skulle precis ringa och beställa en Porsche när det plötsligt ringer på dörren.
Innan jag hinner fatta vad som hänt så har Jens redan passerat mig och öppnat dörren.
"Hejsan!" säger en person med ljus, nästan darrande röst.
Jag förstår direkt vem det är.
"Fredrik" säger jag och sträcker fram högerhanden.
Han jobbar normalt inom fiske i Norge men har tydligen tagit en veckas semester för att hinna vara hemma, samt ett dop i Göteborg som ska hinnas med.
Egentligen var planen för dagen att städa lägenheten och lite annat viktigt. Nu blev det inte så. Fredrik hade redan idéer om att vi skulle ta min bil och hälsa på min bror, samt gå en runda på stan. Jag hade inte träffat Fredrik på flera månader så det var en självklarhet att vi skulle umgås.
Efter en kopp kaffe går vi ut. Min privatchaufför James har hämtat min bil.
Jag sätter mig i baksätet till höger och går in i rollen som engelsk snobb. Det är alltid lika roligt. Jens heter alltid James när det är han som kör. Regel #1.
James sätter på Bra CD
Jag sjunger med till Bra Låtar
I learned the path to Heaven,
Is full of sinners an' believers.
Learned that happiness on earth,
Ain't just for high achievers.
I've learned; I come to know,
There's life at both ends,
Of that red dirt road.
Vi rullar tillbaka.
Fredrik glömde så klart plånboken.
Senare fikade vi på Frösön, för att sen gå en snabb runda på stan. Fredrik behövde en ny skjorta som passade till ett dop. Han förklarade att den han hade med sig var en svart skjorta med vit slips och att den egentligen var lämplig för en begravning.
Jag höll med.
På MQ köpte han en rosa skjorta med en skrikig slips till och förklarade att det var lämpligt för ett dop.
Jag höll inte med.
Efter det satte jag mig hemma vid datorn. Det var bara några timmar kvar till att åka till jobbet.
---
Nu sitter jag hemma vid datorn. Det är bara några timmar kvar till att åka till jobbet.
Igår förmiddag när jag var nyvaken så stod jag i hallen och såg på mig själv. Blek, hängig och något äldre såg jag ut att vara.
Det är så jag kommer se ut när jag får en medelålderskris tänkte jag.
Skulle precis ringa och beställa en Porsche när det plötsligt ringer på dörren.
Innan jag hinner fatta vad som hänt så har Jens redan passerat mig och öppnat dörren.
"Hejsan!" säger en person med ljus, nästan darrande röst.
Jag förstår direkt vem det är.
"Fredrik" säger jag och sträcker fram högerhanden.
Han jobbar normalt inom fiske i Norge men har tydligen tagit en veckas semester för att hinna vara hemma, samt ett dop i Göteborg som ska hinnas med.
Egentligen var planen för dagen att städa lägenheten och lite annat viktigt. Nu blev det inte så. Fredrik hade redan idéer om att vi skulle ta min bil och hälsa på min bror, samt gå en runda på stan. Jag hade inte träffat Fredrik på flera månader så det var en självklarhet att vi skulle umgås.
Efter en kopp kaffe går vi ut. Min privatchaufför James har hämtat min bil.
Jag sätter mig i baksätet till höger och går in i rollen som engelsk snobb. Det är alltid lika roligt. Jens heter alltid James när det är han som kör. Regel #1.
James sätter på Bra CD
Jag sjunger med till Bra Låtar
I learned the path to Heaven,
Is full of sinners an' believers.
Learned that happiness on earth,
Ain't just for high achievers.
I've learned; I come to know,
There's life at both ends,
Of that red dirt road.
Vi rullar tillbaka.
Fredrik glömde så klart plånboken.
Senare fikade vi på Frösön, för att sen gå en snabb runda på stan. Fredrik behövde en ny skjorta som passade till ett dop. Han förklarade att den han hade med sig var en svart skjorta med vit slips och att den egentligen var lämplig för en begravning.
Jag höll med.
På MQ köpte han en rosa skjorta med en skrikig slips till och förklarade att det var lämpligt för ett dop.
Jag höll inte med.
Efter det satte jag mig hemma vid datorn. Det var bara några timmar kvar till att åka till jobbet.
---
Nu sitter jag hemma vid datorn. Det är bara några timmar kvar till att åka till jobbet.
Utmanad (?)
Blev utmanad av Martin, nu var det förvisso en månad sen eller så, men skitsamma. Fint folk kommer sent.
Eller nåt.
Aight, here goes:
Gå in i mappen: Mina bilder på din dator. Gå till den sjätte mappen och därefter väljer du det sjätte kortet. Visa den bilden i din blogg och skriv något om den. Invitera sex stycken nya att vara med på utmaningen. Länka till dem och låt dem veta att de är utmanade.
Eftersom de flesta redan gjort detta tar jag mig friheten att bortse från de två sista reglerna.
Synd att det inte blev en roligare bild. Det är hur som helst en del av baksidan hemma hos föräldrarna. Tomten sträcker sig en bra bit ner för slänten som knappt syns på bilden. Fotot är daterat 31 december 2004 vilket av förklarliga skäl är helt galet. Skulle tro att jag tog den bilden sommaren 2007. Har alltid gillat att trädgården som jag en gång sprungit runt i är vildvuxen. Perfekt att leka kurra gömma i. Får mig att se fram emot sommaren ännu mer.
Och med det fick bloggen en färgklick.
Eller nåt.
Aight, here goes:
Gå in i mappen: Mina bilder på din dator. Gå till den sjätte mappen och därefter väljer du det sjätte kortet. Visa den bilden i din blogg och skriv något om den. Invitera sex stycken nya att vara med på utmaningen. Länka till dem och låt dem veta att de är utmanade.
Eftersom de flesta redan gjort detta tar jag mig friheten att bortse från de två sista reglerna.
Synd att det inte blev en roligare bild. Det är hur som helst en del av baksidan hemma hos föräldrarna. Tomten sträcker sig en bra bit ner för slänten som knappt syns på bilden. Fotot är daterat 31 december 2004 vilket av förklarliga skäl är helt galet. Skulle tro att jag tog den bilden sommaren 2007. Har alltid gillat att trädgården som jag en gång sprungit runt i är vildvuxen. Perfekt att leka kurra gömma i. Får mig att se fram emot sommaren ännu mer.
Och med det fick bloggen en färgklick.
Dyr litteratur
Fick besök av en försäljare för några timmar sen.
Det plingade på så jag avslutade ett samtal och öppnade. Han såg lite vilsen ut. Såg inte en dag ut äldre än mig men jodå, två år äldre visade han sig vara den tönten. Han frågade om jag hade tid några minuter och jag svarade så klart "nej, jag har inget för mig". Då dök ord som tvätt, kaffe, och städa upp i tankarna. Nåja, what's done is done.
Han gick genast på "vi är gamla polare" jargongen vilket gav mig denna frågeställning. Ska jag hata honom eller ska jag gilla honom? Jag tog det första men låtsades som det andra. Han var trots allt ganska trevlig men hans falska leende gav mig sadistic thoughts.
Jag brukar ha svårt för att säga nej till försäljare. Klarar inte ens av att ignorera folk med flygblad på gatan så ofta har jag 2-3 häften med hem efter en längre runda på stan.
Den här gången gick det lättare. Han visade ett uppslagsverk som verkade helt okej. Ganska intressant faktiskt, men jag tackade vänligt men bestämt nej.
Försöker man kränga en bok för nästan 900 spänn så får man skylla sig själv.
Tycker jag.
Det plingade på så jag avslutade ett samtal och öppnade. Han såg lite vilsen ut. Såg inte en dag ut äldre än mig men jodå, två år äldre visade han sig vara den tönten. Han frågade om jag hade tid några minuter och jag svarade så klart "nej, jag har inget för mig". Då dök ord som tvätt, kaffe, och städa upp i tankarna. Nåja, what's done is done.
Han gick genast på "vi är gamla polare" jargongen vilket gav mig denna frågeställning. Ska jag hata honom eller ska jag gilla honom? Jag tog det första men låtsades som det andra. Han var trots allt ganska trevlig men hans falska leende gav mig sadistic thoughts.
Jag brukar ha svårt för att säga nej till försäljare. Klarar inte ens av att ignorera folk med flygblad på gatan så ofta har jag 2-3 häften med hem efter en längre runda på stan.
Den här gången gick det lättare. Han visade ett uppslagsverk som verkade helt okej. Ganska intressant faktiskt, men jag tackade vänligt men bestämt nej.
Försöker man kränga en bok för nästan 900 spänn så får man skylla sig själv.
Tycker jag.
Dessa drömmar...
Drömde inatt om hur jag och min bror besökte mina föräldrar. Plötsligt blev min far galen och utmanade mig och brorsan ute i trädgården.
Vi skulle döda varandra.
Han stack snabbt ut och gömde sig. Jag och min bror gick åt varsitt håll runt huset.
Till sist ser jag en hand uppe på friggeboden. Det enda som syns, utöver hans ring.
Jag klättrar upp på det vita räcket, höjer min skrubmejsel och stabbar honom mellan tummen och pekfingret. Det var bara början.
Jag avslutar honom.
Min mor kväver jag till döds med en kudde.
Min bror överlevde.
Tydligen.
Vi skulle döda varandra.
Han stack snabbt ut och gömde sig. Jag och min bror gick åt varsitt håll runt huset.
Till sist ser jag en hand uppe på friggeboden. Det enda som syns, utöver hans ring.
Jag klättrar upp på det vita räcket, höjer min skrubmejsel och stabbar honom mellan tummen och pekfingret. Det var bara början.
Jag avslutar honom.
Min mor kväver jag till döds med en kudde.
Min bror överlevde.
Tydligen.
bleh
Hade en riktigt dålig dag idag.
Das war alles.
Das war alles.
quotations
Såg nyss en thrillerkomedi. Ingen vanlig genre.
Hur som så var det en riktigt sur gammal gubbe med som hade så sköna one-liners. Det här var den bästa:
"Jag blir aldrig upprörd. Det skulle störa doseringen i min alkoholism."
En annan rolig sak hörde jag i förrgår när jag såg film med min far.
"Såg du? De översatte 'gay' till 'annorlunda'" kommenterade jag till översättningen av en gammal film.
"Ja, men det är korrekt. Att vara gay var att man var annorlunda. Sen kom homofilerna och la beslag på ordet".
Och så slutade den historielektionen.
Hur som så var det en riktigt sur gammal gubbe med som hade så sköna one-liners. Det här var den bästa:
"Jag blir aldrig upprörd. Det skulle störa doseringen i min alkoholism."
En annan rolig sak hörde jag i förrgår när jag såg film med min far.
"Såg du? De översatte 'gay' till 'annorlunda'" kommenterade jag till översättningen av en gammal film.
"Ja, men det är korrekt. Att vara gay var att man var annorlunda. Sen kom homofilerna och la beslag på ordet".
Och så slutade den historielektionen.
I drömmarnas land
Drömmer ibland drömmar som inte är av denna värld.
Just denna var kort och tyvärr har jag glömt bort en hel del.
Hur som helst blev jag diagnosiserad till att ha schizofreni. Jag hade en god och en ond sida. Det märkliga var att jag hade två olika namn beroende på vem av de två personligheterna jag var.
Den ena hette Pontus Polini och var det snälla jaget. För snäll. Minns att jag gick runt i stan och höll upp dörrar till tanter, gav komplimanger här och var, samt köpte en bukett rosor som jag delade ut till människor som såg ut att ha en dålig dag.
Den andre var Walkman Anderson (med engelskt uttal) och dök upp efter Pilini i drömmen. Han skulle precis hjälpa en rullstolsbunden med hissen på busstorget, då Walkman Anderson dyker upp. Han/jag var grymt elak. För elak för att skrivas i text. Kortfattat fick han i rullstol nöja sig med att sitta i 90 grader och titta upp i taket. Påminde lite om när Kjell Bergqvist spelar elak jävel på stan i Boston Tea Party om ni sett det.
Önskar jag kom ihåg mer än så. Udda och rolig var den i alla fall.
Just denna var kort och tyvärr har jag glömt bort en hel del.
Hur som helst blev jag diagnosiserad till att ha schizofreni. Jag hade en god och en ond sida. Det märkliga var att jag hade två olika namn beroende på vem av de två personligheterna jag var.
Den ena hette Pontus Polini och var det snälla jaget. För snäll. Minns att jag gick runt i stan och höll upp dörrar till tanter, gav komplimanger här och var, samt köpte en bukett rosor som jag delade ut till människor som såg ut att ha en dålig dag.
Den andre var Walkman Anderson (med engelskt uttal) och dök upp efter Pilini i drömmen. Han skulle precis hjälpa en rullstolsbunden med hissen på busstorget, då Walkman Anderson dyker upp. Han/jag var grymt elak. För elak för att skrivas i text. Kortfattat fick han i rullstol nöja sig med att sitta i 90 grader och titta upp i taket. Påminde lite om när Kjell Bergqvist spelar elak jävel på stan i Boston Tea Party om ni sett det.
Önskar jag kom ihåg mer än så. Udda och rolig var den i alla fall.
Barndomsminne #1 - Svärdet i Stenen
Nord och syd låg i krig.
Men det var inget vanligt krig. Visst, det togs gisslan. Spioner infiltrerade fiendens baser och återvände med värdefull information. Men i det här kriget dog inga soldater, inga minor utlöstes och du kunde stå och urinera utan att missiler flög förbi dig på fältet. Inga byggnader behövde byggas upp, ty inga hus förstördes.
Icke förty var det en allvarlig strid. Av alla stridande så fanns det ingen vuxen. Alla soldater var barn.
Barnsoldater.
I detta krig som inte var vanligt förekom vapen som sällan skådats i något annat krig.
Barnen slogs med pinnar som de funnit i skogen och stred således i den miljön.
...
Året är 1996 och Nord retierar tillfälligt för att återvända till sin hemliga bas som låg precis vid gränsen till den föbjudna zonen. Alla visste att andra sidan av eljusspåret var förbjudet område. Det hade de vuxna sagt, så det så!
Under reträtten så kommer en soldat obemärkt bort från sin trupp. Han lämnade de andra med flit och begav sig på upptäcktsfärd i den förbjudna zonen.
Hans namn var Erik Ledin och han gick runt i sin egen lilla värld. "Screw them all" tänkte han men på ett annat språk och gick allt längre in i den djupa skogen.
Han kom allt längre in i skogen och de glada skriken från andra barn hördes dovt i bakgrunden. Skogen blev allt mörkare och allt mindre solsken tog sig igenom detta snår av trädgrenar. Erik började känna att han kanske skulle fortsatt att vara med sin grupp. Att det inte var någon bra idé att ge sig ut ensam i skogen. Han skulle precis till att vända om när han fick syn på något som åter igen fick honom på andra tankar.
Där fanns något.
En skogsglänta uppenbarade sig. I gläntan fanns ingenting utom en sten i mitten. Stenen var klädd av grön mossa, men det var inte stenen som fångade pojkens intresse.
Det var ett svärd.
Svärdet var nedstucket en bra bit ner i stenen med handtaget rakt uppåt. I denna del av skogen lyckades solskenet ta sig ner till marken men det mesta av ljuset reflekterades av svärdet.
Erik föll i trans och gick med långsamma steg fram mot stenen. Kanske var det en ståtlig och stark prins som detta svärd en gång tjänat? Hur många drakar hade det dödat? Pojken slog bort tankarna och ersatte det av en stark brinnande lusta. "Det här svärdet ska bli mitt" tänkte han och klev upp på stenen. Med svärdet placerat mellan sina ben tog han ett stadigt tag med båda händerna kring handtaget. Pojken ryckte och slet men det var förgäves. Svärdet satt som gjutet.
Febrilt hoppar Erik ner och drar bort mossa. "Det måste finnas en spricka någonstans, nånting måste kunna göras" tänkte han och blev allt smutsigare om händerna. Plötsligt skrapar han emot en metallbit och börjar blöda ur ett litet sår på handen. Han torkar bort jord från metallen och upptäcker att det är en metallplatta som sitter fast på stenen.
Men det var något speciellt med den. Ett meddelande.
Pilgrimsta Rör AB
Plötsligt var det inget svärd längre. Det var ett rör.
Ett vanligt jävla järnrör.
"FLENSOST!!" skriker Erik. Det var det senaste coola ord som han hade lärt sig någonstans ifrån.
Röret stod bara där, nedsjunken i stenen utan minsta möjlighet till att rubbas.
Pojken stod bara där. Rätt upp och ner. Insåg att det inte var ett svärd. Att även om det var ett svärd så går det inte att flytta.
Besviken vände Erik på sig och gick tillbaka samma väg som han kommit. När han till sist når elljusspåret så svor han att aldrig mer återvända till den platsen. Den förbannade skogsgläntan.
Från utkanten av skogen hör han ett välbekant ljud.
Skolklockan ringer och åter igen råder vapenvila mellan nord och syd.
-----
Nu, 13 år senare inser jag att om 8-årig grabb hade sprungit runt med ett järnrör i skogen så hade det nog blivit jobbiga samtal med lärare, föräldrar och rektor.
Men det var inget vanligt krig. Visst, det togs gisslan. Spioner infiltrerade fiendens baser och återvände med värdefull information. Men i det här kriget dog inga soldater, inga minor utlöstes och du kunde stå och urinera utan att missiler flög förbi dig på fältet. Inga byggnader behövde byggas upp, ty inga hus förstördes.
Icke förty var det en allvarlig strid. Av alla stridande så fanns det ingen vuxen. Alla soldater var barn.
Barnsoldater.
I detta krig som inte var vanligt förekom vapen som sällan skådats i något annat krig.
Barnen slogs med pinnar som de funnit i skogen och stred således i den miljön.
...
Året är 1996 och Nord retierar tillfälligt för att återvända till sin hemliga bas som låg precis vid gränsen till den föbjudna zonen. Alla visste att andra sidan av eljusspåret var förbjudet område. Det hade de vuxna sagt, så det så!
Under reträtten så kommer en soldat obemärkt bort från sin trupp. Han lämnade de andra med flit och begav sig på upptäcktsfärd i den förbjudna zonen.
Hans namn var Erik Ledin och han gick runt i sin egen lilla värld. "Screw them all" tänkte han men på ett annat språk och gick allt längre in i den djupa skogen.
Han kom allt längre in i skogen och de glada skriken från andra barn hördes dovt i bakgrunden. Skogen blev allt mörkare och allt mindre solsken tog sig igenom detta snår av trädgrenar. Erik började känna att han kanske skulle fortsatt att vara med sin grupp. Att det inte var någon bra idé att ge sig ut ensam i skogen. Han skulle precis till att vända om när han fick syn på något som åter igen fick honom på andra tankar.
Där fanns något.
En skogsglänta uppenbarade sig. I gläntan fanns ingenting utom en sten i mitten. Stenen var klädd av grön mossa, men det var inte stenen som fångade pojkens intresse.
Det var ett svärd.
Svärdet var nedstucket en bra bit ner i stenen med handtaget rakt uppåt. I denna del av skogen lyckades solskenet ta sig ner till marken men det mesta av ljuset reflekterades av svärdet.
Erik föll i trans och gick med långsamma steg fram mot stenen. Kanske var det en ståtlig och stark prins som detta svärd en gång tjänat? Hur många drakar hade det dödat? Pojken slog bort tankarna och ersatte det av en stark brinnande lusta. "Det här svärdet ska bli mitt" tänkte han och klev upp på stenen. Med svärdet placerat mellan sina ben tog han ett stadigt tag med båda händerna kring handtaget. Pojken ryckte och slet men det var förgäves. Svärdet satt som gjutet.
Febrilt hoppar Erik ner och drar bort mossa. "Det måste finnas en spricka någonstans, nånting måste kunna göras" tänkte han och blev allt smutsigare om händerna. Plötsligt skrapar han emot en metallbit och börjar blöda ur ett litet sår på handen. Han torkar bort jord från metallen och upptäcker att det är en metallplatta som sitter fast på stenen.
Men det var något speciellt med den. Ett meddelande.
Pilgrimsta Rör AB
Plötsligt var det inget svärd längre. Det var ett rör.
Ett vanligt jävla järnrör.
"FLENSOST!!" skriker Erik. Det var det senaste coola ord som han hade lärt sig någonstans ifrån.
Röret stod bara där, nedsjunken i stenen utan minsta möjlighet till att rubbas.
Pojken stod bara där. Rätt upp och ner. Insåg att det inte var ett svärd. Att även om det var ett svärd så går det inte att flytta.
Besviken vände Erik på sig och gick tillbaka samma väg som han kommit. När han till sist når elljusspåret så svor han att aldrig mer återvända till den platsen. Den förbannade skogsgläntan.
Från utkanten av skogen hör han ett välbekant ljud.
Skolklockan ringer och åter igen råder vapenvila mellan nord och syd.
-----
Nu, 13 år senare inser jag att om 8-årig grabb hade sprungit runt med ett järnrör i skogen så hade det nog blivit jobbiga samtal med lärare, föräldrar och rektor.
C.C.
Eyah!
Ny design på bloggen!
Jag vill tacka min mamma, min pappa och ...
Nej.
Jag gjorde fan inte ett piss.
Men det gjorde istället den gode herren Nordlund. När jag förklarade vad jag ville ha hjälp med så svarade han "Det låter jobbigt.".
Men han hade ju ett förträffligt sällskap av mig.. eller?
3-4 timmar senare är han klar och då har jag suttit och diggat musik på hans ipod till In The Summertime av Mungo Jerry och andra sköna låtar.
Vad gäller designen så blev den inte ens i närheten av min ursprungliga idé. Fredrik fick istället frihet att göra som han ville för att ibland fråga vad jag tyckte. Det roliga var att han gjorde allt från grunden i Dreamviewer och Photoshop.
Jag gillar den nya betydligt bättre än förra standardmallen.
Egentligen har jag en annan idé som är mer personlig, kanske något jag får trixa med själv senare.
---
Är nyss hemkommen från Pilis, yea. Har mest tagit det lugnt. Bjöd Fredrik och min far på en pizza också förresten. Hade inte ätit en god pizza på 5-6 månader.
Sen såg jag på film med gubben. Det var kul. Mest för att han var så larvig när vi kollade. Det var en romantisk scen då Audrey Hepburn ber om en kyss, "Oh, kiss me David!" säger hon. Hon ska precis be om en till men då säger pappa "Oh, FUCK me David". Jag skrattade rejält. Var inte beredd på en sån kommentar från en 53-åring.
Anywho, auf wiedersehen!
Ny design på bloggen!
Jag vill tacka min mamma, min pappa och ...
Nej.
Jag gjorde fan inte ett piss.
Men det gjorde istället den gode herren Nordlund. När jag förklarade vad jag ville ha hjälp med så svarade han "Det låter jobbigt.".
Men han hade ju ett förträffligt sällskap av mig.. eller?
3-4 timmar senare är han klar och då har jag suttit och diggat musik på hans ipod till In The Summertime av Mungo Jerry och andra sköna låtar.
Vad gäller designen så blev den inte ens i närheten av min ursprungliga idé. Fredrik fick istället frihet att göra som han ville för att ibland fråga vad jag tyckte. Det roliga var att han gjorde allt från grunden i Dreamviewer och Photoshop.
Jag gillar den nya betydligt bättre än förra standardmallen.
Egentligen har jag en annan idé som är mer personlig, kanske något jag får trixa med själv senare.
---
Är nyss hemkommen från Pilis, yea. Har mest tagit det lugnt. Bjöd Fredrik och min far på en pizza också förresten. Hade inte ätit en god pizza på 5-6 månader.
Sen såg jag på film med gubben. Det var kul. Mest för att han var så larvig när vi kollade. Det var en romantisk scen då Audrey Hepburn ber om en kyss, "Oh, kiss me David!" säger hon. Hon ska precis be om en till men då säger pappa "Oh, FUCK me David". Jag skrattade rejält. Var inte beredd på en sån kommentar från en 53-åring.
Anywho, auf wiedersehen!
