acta est fabula
Då var det dags för mig att slänga in handduken vad gäller den här bloggen. Som en del av er vet har det många gånger gått lång tid mellan uppdateringarna, och det är inget jag kunnat förklara med att jag haft fullt upp, för det har jag verkligen inte haft. Istället har det varit motivationen som trytit, och jag har många gånger frågat mig vem det är jag skriver för egentligen?
Tanken med bloggen var länge att skriva om mina tankar och olika idéer man har om saker och ting. Efter flytten till Jönköping i augusti i fjol så har det mest handlat om mitt liv och vad jag gjort mellan inläggen.. och hur kul är det att läsa egentligen? Sedan förra inlägget har jag varit med om mycket roligt. Bland annat var jag hemma i en vecka i Jämtland innan påsk och under påsken fick jag besök från Stockholm i sex dagar.
Det har varit kul på många sätt men ändå känner jag inte för att skriva mer om det. Jag vet inte om det beror på att jag själv varit med om det jag skriver och därför har jag starka minnen som inte behöver göra sig påminda av att skrivas ner på min blogg. Skriver jag bara för mig själv? Vad vill jag skriva?
Det finns en del frågor om detta men den enda fråga jag kan besvara är; Vill jag forstätta?
Nej.
Det har varit kul att blogga under den här tiden. De sista tre åren av decenniet hände trots allt ganska mycket i mitt liv, till skillnad från tidigare år då man gick i grundskolan och gymnasiumet.
Även om jag släpper min blogg så kommer jag inte lämna era bloggar, var så säker. Det är extra kul att läsa bloggar nu när jag bor här nere i landet. Victoria, Anders, Martin, Karin, John m fl får vara nog så säkra på att jag smyger in med lite kommentarer ibland!
ad finem.
Tanken med bloggen var länge att skriva om mina tankar och olika idéer man har om saker och ting. Efter flytten till Jönköping i augusti i fjol så har det mest handlat om mitt liv och vad jag gjort mellan inläggen.. och hur kul är det att läsa egentligen? Sedan förra inlägget har jag varit med om mycket roligt. Bland annat var jag hemma i en vecka i Jämtland innan påsk och under påsken fick jag besök från Stockholm i sex dagar.
Det har varit kul på många sätt men ändå känner jag inte för att skriva mer om det. Jag vet inte om det beror på att jag själv varit med om det jag skriver och därför har jag starka minnen som inte behöver göra sig påminda av att skrivas ner på min blogg. Skriver jag bara för mig själv? Vad vill jag skriva?
Det finns en del frågor om detta men den enda fråga jag kan besvara är; Vill jag forstätta?
Nej.
Det har varit kul att blogga under den här tiden. De sista tre åren av decenniet hände trots allt ganska mycket i mitt liv, till skillnad från tidigare år då man gick i grundskolan och gymnasiumet.
Även om jag släpper min blogg så kommer jag inte lämna era bloggar, var så säker. Det är extra kul att läsa bloggar nu när jag bor här nere i landet. Victoria, Anders, Martin, Karin, John m fl får vara nog så säkra på att jag smyger in med lite kommentarer ibland!
ad finem.
chock
Ikväll hade jag mycket väl kunnat förlora en vän.
Man tänker inte på hur snabbt allt kan vända. Hur något så självklart skulle kunna upphöra.
När man minst anar det kan sådana situationer inträffa.
Det inträffade ikväll.
Frågan om liv eller död for runt i mina tankar. Samtidigt var jag kall.
När hans händer klamrade sig fast till livet blev jag lättad och när ambulansen var på plats kunde jag andas ut på allvar.
Jag räddade inte hans liv.
Han räddade sig själv.
...
Tack och lov.
Man tänker inte på hur snabbt allt kan vända. Hur något så självklart skulle kunna upphöra.
När man minst anar det kan sådana situationer inträffa.
Det inträffade ikväll.
Frågan om liv eller död for runt i mina tankar. Samtidigt var jag kall.
När hans händer klamrade sig fast till livet blev jag lättad och när ambulansen var på plats kunde jag andas ut på allvar.
Jag räddade inte hans liv.
Han räddade sig själv.
...
Tack och lov.
