G #04 - end of the line

Lite mer om Gambia...

Gambia är ett mycket litet land som ligger vid västkusten i Afrika. Omliggande länder är framför allt Senegal som en gång varit en fransk koloni. Gambia var dock en engelsk koloni. Så klart finns det motsättningar men efter att vi har träffat en del senegaleser, så tycks det vara på en mer skämtsam och sandlåde-nivå. Det blir lite Sverige vs. Norge. Östersund vs. Sundsvall. Eller kanske Stockholm vs... resten av landet.

Som turist finns flera fördelar med att besöka en f.d. engelsk koloni. I princip alla talar engelska och de absolut flesta av dessa går att förstå utan problem. Någon upprepning kan behövas ibland men det behöver jag så ofta här i Sverige i alla fall. "How are you, yeah ok!" utan att ens vänta på ett svar. Den artiga frasen räcker tydligen när du möter en främmande människa. Ibland svarade jag "jo tack, det är ruttet och ett jävla elände, how are you, ok!" men de förstod förstås ingenting.

Att se på TV var också helt okej. Alla nyhetsinslag är på engelska och håller god kvalitet. Anledningen till att allt (utom enskilda program/reklamer) innehåll på TV är mycket enkel. I Gambia talas det fem olika språk, men dessa språl är inte lika varandra. Det är fem olika stammar med ett varsitt språk. De två största språken utgjorde 99% av alla afrikanska språk jag hörde i Gambia. Nu drar jag till lite med stavning men de heter mandinka och wallof. Det första språket pratade Lamin med sin mamma, systrar och andra släktingar. Med alla andra var det wallof som gällde. Med tiden lärde jag mig att höra skillnad på dem, men för mig lät det ganska lika.
   Istället för en kompromiss om språkval för TV- och filmproduktioner, väljer man alltså engelska. Likaså är dagstidningar, radioinslag och reklam längs vägarna på engelska.

Det var intressant att se skillnader mellan hur allas boenden ser ut. Nej, jag menar inte Allah. På utsidan kunde hus, staket, murar och annat vittna om hur det kommer se ut när jag klev in genom dörren. Ofta var den en väldig kontrast. Det var alltid mycket finare på insidan. Tydligen verkar många familjer investerat pengar i en fin och stor TV. Ironiskt låg det ofta VHS-filmer med titlar som Muscle Action 4 TV-bänken.

Alla man hälsade på bjöd på mat. På gott och ont. Efter några timmar av hunger kunde man oväntat bli bjuden på något gott och då var man tacksam. Det fanns dock två problem; Det går inte att tacka nej, samt att i Gambia dricker man inte till måltid. Att nästan alla måltider är 15 gånger starkare än lagom upphöjt med 18 gjorde inte saken lättare. Ibland försökte jag enbart äta riset men det var nog starkt bara det. Anledningen till att vätska aldrig serveras är att man i Gambia (och säkert i fler länder) anser att matsmältningen fungerar sämre om du dricker samtidigt. Jag vet inte om det är sant och brydde mig heller. Jag väntade snällt 10-15 minuter innan vi fick något att dricka, alternativt kunde gå och köpa vattenpåsar.

Det har varit en bra resa. Inte jättebra men inte särskilt dåligt heller. Jag hade inga förväntingar och brukar aldrig ha det numera. Jag ville upptäcka ett annat land på en annan kontinent. Annan kultur. Det blev klart billigt att leva hos Lamin. Som turist hade det blivit mycket dyrare. Likväl kände jag mot slutet att det hade varit kul att tillbringa tid på hotell, kanske roligare. Att jag hade träffat Lamin nån gång på dagarna och alla kvällar. Det var kul att åka runt i hans bil och så, men när de kunde sitta och prata med sina kompisar i några timmar var det inte lika roligt. Självklart är jag glad för Lamin och det är på många sätt hans semester, det är han värd efter allt jobb på McDonalds för att nämna en sak.

Som det mesta annat jag har upplevt kommer jag minnas det som varit bra, vilket är det mesta. Båtturen andra dagen, kamelridning, steka i bilen, de glada människorna, Ami, Pa, MS, de otroligt märkliga citrusfrukterna, den underbare och vackra sångerskan (som bara spelade tre låtar, hade nog kunnat trilla dit ordentligt annars) och sist men inte minst de glada barnen hos Lamins farbror som så prydligt ställde sig i rad för att få ta hand med mig och jag glädjes åt att de pratade bättre engelska än Lamin och andra vuxna. Det byggs hus överallt och fler går i skola än tidigare.

Jag hoppas att Gambia, the smiling coast of Africa, utvecklas allt mer!

För övrigt dog en tant på torsdagen. Hon var född 1867 och lyckades leva till 2009. Jag hade mina tvivel men vem vet. Hon levde i ett lugnt och glatt samhälle. Hennes anhöriga och vänner var dock glad. Hon hade tydligen lidit en del mot slutet på ålderns höst. Jag såg en bild på henne som inte var mer än ett år gammalt. Hon såg ut som gammal skrotad Opel som (på nåt mytiskt sätt) lyckats överleva den obarmhärtiga hanteringen.

Ett urval av bilder får avsluta det jag har att säga om Gambia:



det finns inget att köpa mer, och anden ligger still

Kommentarer
Postat av: Martin

Fina bilder :D

Jag känner igen mig från när jag var i Kenya..Enormt fattigt var det, husen och allt.

2009-03-23 @ 14:48:48
Postat av: Aida

Härliga bilder, jag kan nog aldrig åka till gambia för jag kan inte äta nåt utan att dricka till. Jag får åka nån annanstans helt enkelt

2009-03-23 @ 20:26:44
URL: http://[email protected]

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0