Goodnight Julia
Tror det är nionde gången nu. Kanske åtta.
Tio?
Det spelar egentligen ingen roll.
Är sjuk åter igen.
Har redan fått höra kommentarer som "Krya på dig! Som vanligt." o.s.v.
Det spelar egentligen ingen roll.
Sedan jag började jobba på McDonalds har jag varit sjuk ofta. Alldeles för ofta. Nästan alltid problem med halsen samtidigt. Vad det beror på har jag ingen aning om. "Du träffar många människor varje dag" jovisst, men vad gjorde man inte då på Wargen? Under de tre åren var jag inte sjuk en enda gång.
---
För att sluta beklaga mig så kan jag redogöra varför detta inlägg på bloggen har dröjt så länge:
Mycket jobb, trubbel med parkering och varit orolig över att ha förlorat 4600 kr.
Att sluta beklaga sig var svårare än vad jag trodde.
Den senaste veckan har inte varit min vecka.
---
Det började med att min f.d. livvakt (vi kan kalla honom för Niklas) ringde mig i fredags förmiddag. Han ville träffas för att bjuda på fika, prata om gamla minnen och till sist få med mig på en affärsidé eller jobb om man så vill. Vi träffades på Coop Konsum, pekade som små barn om vilket kaffebröd som skulle passa. Naturligtvis är det Åsa som sitter i kassan den dagen. Det kändes inte som en slump att jag sprang på personer som för mig är ett avslutat kapitel eller vad man ska kalla det. Det hände flera gånger den dagen.
Efter Konsum gick vi nedåt några gator till en lägenhet som Niklas tillfälligt delar med ett annat välbekant ansikte. Hur som helst. Var riktigt trevligt att prata om gamla tider och så, men jag visste att det fanns något annat han hade på hjärtat.
Till sist kom det på tal. De skulle visa mig deras sysselsättning som de precis börjat med. Tänker inte gå in på det så mycket. Kort handlar det om att man ska finna representanter åt ett företag för att på så vis sprida deras produkter och erbjudanden. Går det riktigt, riktigt bra för en person, kan man dra in stora summor pengar varje månad. I slutet av fikat och redovisningen får jag träffa en man som jobbat flera år för företaget som berättar lite mer ingående. Visionen av en rikare undertecknad blir allt mer tydlig, och jag skriver på. Nackdelen var att insatsen gick på 4600 kr och jag tänkte "äsch, i värsta fall har jag bara förlorat 4600 kr".
Vi skulle sedan återkomma på ett möte som var i måndags. Då fick jag träffa en annan man från företaget som däremot gjorde ett starkare intryck. "Den här mannen tjänar pengar" tänkte jag. Han förklarade lite strategiskt hur jag ska nå ut till personer, o.s.v. Det kändes bra när jag gick och jag var ambitiös, började lägga upp en plan.
På bussen hem sviktade min ambitiösa sida. Det började kännas fel att jag skulle kontakta gamla och nuvarande vänner för att jag ska tjäna pengar. Till företagets försvar så är det tänkt att mina vänner ska jobba på samma sätt. Till slut har det spridits till ett nätverk och det är därifrån som man får sin lön. Det är egentligen genialt, men enbart provision och du måste lägga ner tid i början. Trots en eventuell framgång i det längre perspektivet måste jag ändå även betala för bensin och annat som behövs för att lyckas.
Så här i efterhand känns det bra. Skickade in uppsägning i tisdags, men var orolig över att mina pengar skulle för alltid hamna i någons snikna händer. Har dock nu fått ett mail där det bekräftas att jag får tillbaka mina pengar. Känns givetvis bra, tillbaka till ruta ett. Jag vet mer om hur den branschen fungerar och har egentligen inte förlorat någonting. Gratis fika och två möten, en helt okej "uppoffring".
Summa summarum var jag anställd fyra dagar. Tror jag aldrig kommer ha en så kort anställning nån annanstans. Det jobbet innebar dessutom att jag hade tre olika jobb samtidigt. Nu återstår alltså enbart McDonalds och SeeYou. Hur framtiden ser ut vet jag inte. Som det känns nu vill jag gärna prova på något annat. Har bara jobbat ca. 1,5 år på McDonalds men det känns snarare som 2-3 år. Min förre chef har skickat arbetsbetyg så nu känns chansen större att man kan hitta annat. Oavsett när eller hur jag lämnar företaget så är det nog arbetet vid kassan och arbetskamraterna som jag lär sakna mest.
Och värmen vid 10:1. Mmmm...
---
Parkeringsfrågan är smått patetisk. En man på Östersundsbostäder fixade parkering med stolpe (till motorvärmare) åt mig, allt fungerade väl. Några dagar senare ringer han och talar om att jag inte kan ha den. På sistone har jag parkerat lite här och var bland gästparkeringarna vilket man så klart inte får göra. Så nu i veckan pratade jag med Östersundsbostäder igen och fick telenummer till Securitas så att de skulle kunna registrera min bil som "ett undantag", vilket var mycket märkligt. Det tyckte både jag och den trevliga tjejen som jag pratade med. Jag besökte dem åter igen, fick som svar "det finns ingen lösning.". Inte de mest hjälpsamma personer dessvärre. Fick dock ett nytt nummer, denna gång till en man som jobbar på kommunen. Ringde direkt, men nej då... han satt i sammanträde hela dagen.
Jag orkade inte mer. Visste inte vad jag skulle göra. På något sätt fick man far reda på mitt problem så han sade helt enkelt att det är datumparkering. Jämna datum står man på ena sidan och tvärtom. Tur att han finns alltså.
Så här i efterhand känns det bra. Vet dock inte om det är jag eller ÖsD-bostäder som vet lite om hur det fungerar. Tur att någon vet.
---
På söndag träffar jag förhoppningsvis Lamin, Elsson och V. Dricka några öl och prata lite. Hoppas jag hunnit bli frisk till dess. Just nu väntar jag på att Jens kommer hem så att vi kan åka och handla mat, och framför allt mjölk.
Varmchoklad. Mmmm...
Tio?
Det spelar egentligen ingen roll.
Är sjuk åter igen.
Har redan fått höra kommentarer som "Krya på dig! Som vanligt." o.s.v.
Det spelar egentligen ingen roll.
Sedan jag började jobba på McDonalds har jag varit sjuk ofta. Alldeles för ofta. Nästan alltid problem med halsen samtidigt. Vad det beror på har jag ingen aning om. "Du träffar många människor varje dag" jovisst, men vad gjorde man inte då på Wargen? Under de tre åren var jag inte sjuk en enda gång.
---
För att sluta beklaga mig så kan jag redogöra varför detta inlägg på bloggen har dröjt så länge:
Mycket jobb, trubbel med parkering och varit orolig över att ha förlorat 4600 kr.
Att sluta beklaga sig var svårare än vad jag trodde.
Den senaste veckan har inte varit min vecka.
---
Det började med att min f.d. livvakt (vi kan kalla honom för Niklas) ringde mig i fredags förmiddag. Han ville träffas för att bjuda på fika, prata om gamla minnen och till sist få med mig på en affärsidé eller jobb om man så vill. Vi träffades på Coop Konsum, pekade som små barn om vilket kaffebröd som skulle passa. Naturligtvis är det Åsa som sitter i kassan den dagen. Det kändes inte som en slump att jag sprang på personer som för mig är ett avslutat kapitel eller vad man ska kalla det. Det hände flera gånger den dagen.
Efter Konsum gick vi nedåt några gator till en lägenhet som Niklas tillfälligt delar med ett annat välbekant ansikte. Hur som helst. Var riktigt trevligt att prata om gamla tider och så, men jag visste att det fanns något annat han hade på hjärtat.
Till sist kom det på tal. De skulle visa mig deras sysselsättning som de precis börjat med. Tänker inte gå in på det så mycket. Kort handlar det om att man ska finna representanter åt ett företag för att på så vis sprida deras produkter och erbjudanden. Går det riktigt, riktigt bra för en person, kan man dra in stora summor pengar varje månad. I slutet av fikat och redovisningen får jag träffa en man som jobbat flera år för företaget som berättar lite mer ingående. Visionen av en rikare undertecknad blir allt mer tydlig, och jag skriver på. Nackdelen var att insatsen gick på 4600 kr och jag tänkte "äsch, i värsta fall har jag bara förlorat 4600 kr".
Vi skulle sedan återkomma på ett möte som var i måndags. Då fick jag träffa en annan man från företaget som däremot gjorde ett starkare intryck. "Den här mannen tjänar pengar" tänkte jag. Han förklarade lite strategiskt hur jag ska nå ut till personer, o.s.v. Det kändes bra när jag gick och jag var ambitiös, började lägga upp en plan.
På bussen hem sviktade min ambitiösa sida. Det började kännas fel att jag skulle kontakta gamla och nuvarande vänner för att jag ska tjäna pengar. Till företagets försvar så är det tänkt att mina vänner ska jobba på samma sätt. Till slut har det spridits till ett nätverk och det är därifrån som man får sin lön. Det är egentligen genialt, men enbart provision och du måste lägga ner tid i början. Trots en eventuell framgång i det längre perspektivet måste jag ändå även betala för bensin och annat som behövs för att lyckas.
Så här i efterhand känns det bra. Skickade in uppsägning i tisdags, men var orolig över att mina pengar skulle för alltid hamna i någons snikna händer. Har dock nu fått ett mail där det bekräftas att jag får tillbaka mina pengar. Känns givetvis bra, tillbaka till ruta ett. Jag vet mer om hur den branschen fungerar och har egentligen inte förlorat någonting. Gratis fika och två möten, en helt okej "uppoffring".
Summa summarum var jag anställd fyra dagar. Tror jag aldrig kommer ha en så kort anställning nån annanstans. Det jobbet innebar dessutom att jag hade tre olika jobb samtidigt. Nu återstår alltså enbart McDonalds och SeeYou. Hur framtiden ser ut vet jag inte. Som det känns nu vill jag gärna prova på något annat. Har bara jobbat ca. 1,5 år på McDonalds men det känns snarare som 2-3 år. Min förre chef har skickat arbetsbetyg så nu känns chansen större att man kan hitta annat. Oavsett när eller hur jag lämnar företaget så är det nog arbetet vid kassan och arbetskamraterna som jag lär sakna mest.
Och värmen vid 10:1. Mmmm...
---
Parkeringsfrågan är smått patetisk. En man på Östersundsbostäder fixade parkering med stolpe (till motorvärmare) åt mig, allt fungerade väl. Några dagar senare ringer han och talar om att jag inte kan ha den. På sistone har jag parkerat lite här och var bland gästparkeringarna vilket man så klart inte får göra. Så nu i veckan pratade jag med Östersundsbostäder igen och fick telenummer till Securitas så att de skulle kunna registrera min bil som "ett undantag", vilket var mycket märkligt. Det tyckte både jag och den trevliga tjejen som jag pratade med. Jag besökte dem åter igen, fick som svar "det finns ingen lösning.". Inte de mest hjälpsamma personer dessvärre. Fick dock ett nytt nummer, denna gång till en man som jobbar på kommunen. Ringde direkt, men nej då... han satt i sammanträde hela dagen.
Jag orkade inte mer. Visste inte vad jag skulle göra. På något sätt fick man far reda på mitt problem så han sade helt enkelt att det är datumparkering. Jämna datum står man på ena sidan och tvärtom. Tur att han finns alltså.
Så här i efterhand känns det bra. Vet dock inte om det är jag eller ÖsD-bostäder som vet lite om hur det fungerar. Tur att någon vet.
---
På söndag träffar jag förhoppningsvis Lamin, Elsson och V. Dricka några öl och prata lite. Hoppas jag hunnit bli frisk till dess. Just nu väntar jag på att Jens kommer hem så att vi kan åka och handla mat, och framför allt mjölk.
Varmchoklad. Mmmm...
Höstforum -08
Var ett tag sen sist. Har varit fyra dagar i Vemdalen på Höstforum. Det är en dansgala (eller nåt) där man dansar, dricker, umgås och har skoj!
Så i torsdags var det dags åter igen. Var där i våras och det kändes jäkligt kul att åter igen vara på plats. Det som från början var tänkt att vara Martin, jag, Johanna, Elsson, V och Anders H blev istället Martin, jag, Elsson, V, Anders H, Tor, Jens, Peter, och Christoffer. Kort och gott ett härligt gäng som jag tyvärr träffar för sällan, (utöver Jens så klart). Att få tillbringa tid utanför jobbet med dessa är quality time. Om vi halverar gänget så var senaste gången en onsdag på News, vilket var alldeles för länge sen.
Efter tre stängningar med V så var det bara att packa när man kom hem. Som alltid tog jag med för mycket kläder men allt gick ner i samma väska. På torsdagen samlades en del av oss på Willys och ÖoB för att handla en massa mat och snacks. Var kul att återse Anders som jag av geografiska skäl träffar sällan. Det flöt på bra, Martin hade en lång lista som betades av succesivt. Jag fick förtroendet att hämta lite småsaker och Anders följde med. Vi hittade bara gigantiska förpackningar, 3 kg krossade tomater, 380 klasar bananer i en påse, you name it. Kundvagnen såg idealisk ut för en person som handlar mat till en släktmiddag. Nåja, efter det var det bara att fördela packning och ta sig iväg, dock hade jag naturligtvis glömt ett par skor och Jens hade glömt sin ölhjälm som han brukar klappa och kalla för "My precious"...
I Peters bil körde Peter och hans enda passagerare var jag. Vi åt munkar, lyssnade på "Blå Brigader", och snackade förmodligen en massa strunt. Kul var det i alla fall. Vi ringde Jens (som körde andra bilen) emellanåt och samtalen fick mig att påminnas om "Smokey and the Bandit". Väl framme i Vemdalen visade det sig att stugan ligger mitt emot stugan vi hade i våras. De var nära på identiska. Något mindre var den som vi hade nu, plus en värdelös Dusch-kamin som gick bersärkagång på den som duschade... våldsamt. Tur att det finns en bastu att glädjas åt istället. Det var bara att byta om, sprätta en öl och börja basta. Efter bastuäventyren var det bara att göra sig iordning inför kvällen. Förfesta och ha trevligt.
Själv tog jag det ganska lugnt första kvällen. Erik och alkohol på en torsdag i Vemdalen har gått snett tidigare och det ville jag inte upprepa. Denna gång tog jag mig faktiskt till dansgolven! Var ganska lite folk i början nere på området, men det matades på allt eftersom. Hittade först inte styrdansgolvet, de hade tydligen byggt om. Det nya dansgolvet var både större och finare. Efter att ha lyssnat på några dansbandslåtar var det bara att bjuda upp. Och som man dansade! Gick inte en låt nästan utan att jag dansade. Och om jag inte dansade så var det för att hålla sällskap med Anders som blev min kompanjon bland mängden som väntar på att få dansa. X antal timmar senare gick man till stugan och pratade med de som fortfarande var vaken.
Fredagen blev desto roligare. Fler personer intog stugan och vi kunde börja dricka tidigare på dagen. För min del blev det mest en massa vitt vin, som inte blev godare för nästa glas... tyvärr. Efter att jag tagit en tupplur på en timme.. tydligen... och ett besök på toaletten (få inga idéer här) så dyker Victoria upp. Elsson också påstår han men jag träffade honom lite senare om jag minns rätt (not). Hur det än var med den saken så var det kul att fortsätta dricka och förfesta. Blandade till en Cuba Libre i en rödbetsburk (ja, den var tom) och ett snitsigt lock följde med. Om jag skulle bli less på den så är det bara att dra åt locket och ställa den i kylen ett tag. Ibland tänker jag verkligen till! Den egentliga anledningen var att det fanns inga stora glas. Man tager vad man haver.
Sedan var det dags att inta dansområdet igen. Denna afton bestod enbart av foxtrot med en massa snurrar. Blev lite snurrig mellan varven, hoho! Började känna att jag blev allt vassare på foxtrot, kan dock inte bugg, men en blond tjej var vänlig nog att lära mig det mest grundläggande (och ytterligare snurrar) under fyra låtar. Det var kul! Snygg var hon också! Men det hör inte dit... eller?
Så var det lördag igen. Det roligaste dygnet på hela turen. Finns så otroligt mycket att skriva om och så lite ork från undertecknad. Det får bli en betydligt nedbantad version istället.
Allt började som vanligt; frukost, alkohol, bastu, balkongen, bastu, balkongen, bastu o.s.v. Sen meddelar Martin att Madde och hennes kompisar kommer om några timmar. Var jättekul att höra! Madde är alltid kul att få träffa. Till slut lunkar Madde och Co in. Det som från början är vardagligt snack utvecklas till en av de bästa förfesterna jag varit med om. Alla dansar, sjunger, det spelas poker, testosteron-grabbarna bryter arm, det var ett rejält drag i den lilla stugan i fjällen! När det till sist börjar avta något beger vi oss ner för den sista och avslutande kvällen i den lilla orten. Det var också den första kvällen som jag mest var på discogolvet. Hade lite tråkigt först, tappade bort de andra i vimlet. Till slut hittar Madde mig och Tor hakar så småningom på. Vi går mellan discogolv och schlagergolv (som spelade det mesta utom schager) och shakar loss. Riktigt roligt (och varmt)! Senare under kvällen är vi fler som dansar. Jag och Peter visar våra "stampa med leroy - moves", vi måste ha sett fula ut (http://www.youtube.com/watch?v=3LmmCYxe5k0). Jag fick åtminstone beröm för min "tvätta tvätten" dans! Tyvärr hade jag glömt hur man dansade "tjernobyl-barn". Finalen på dansgolvet bestod av två låtar av Robbie Williams, har aldrig varit med om ett sådant drag i Sverige. Alla sjöng med, skrek för fulla halsar, och dansade. På stora skärmen ser vi en livekonsert med artisten. Det var nästan som att man var på plats och lyssnade, (inte minst gjorde detta intryck på Anders och Martin som stapplade hemåt skrålandes en av låtarna. Hur de tog sig upp efter att ha ramlat vet jag inte hur det gick till. Kanske en ängel kom och drog upp dem, vad vet jag).
När jag kom in i stugan hör jag hur någon snarkar från övervåningen. Naturligtvis hade Christoffer däckat i min säng. Efter ett tag var vi några som såg på honom men ingen hade hjärta att väcka honom. Peter gjorde dock ett helhjärtat försök genom att slänga sig över honom och ropa "Christoffer!! Vakna!! Erik vill ha tillbaka sin säng" men det enda svar han fick var "Anders...". Peter replikerar: "Tänk inte på Anders, tänk på mig!" Christoffer rör inte en min, vänder lite på huvudet och utbrister "Åh! Anders.." Det var bland det roligaste som hände på hela helgen! Jag lät Christoffer få ligga där han låg och lade mig bredvid. Han låg ändå så långt in mot väggen.
Sista dagen var det bara att plocka bort alla snusdosor, tomflaskor, burkar, kapsyler, och annat. Blev en hel del snacks och mat över. Fick bland annat med mig 3 kg spaghetti, ketchup och lite bröd med mig hem. Eftersom jag var för lat för att gå två vändor mellan mitt hem och bilen så lägger jag upp plastpåsen med mat och lite annat på min väska som man kan dra framåt. Så klart for påsen av (stupid vägbula!) och chiliketchupen i glasflaska (som låg överst) går sönder. Det rinner ner ketchup i påsen och ut över mig. Mina händer blodas ner (såg nog mer dramatiskt ut än vad det var p.g.a. ketcupen, ehemm..) och naturligtvis får jag för mig att slicka mig om pekfingret. Fastnar genast glas runt om i munnen som jag fick dra ut. Finns inte så mycket att säga egentligen om saken. Otur och trötthet kan ställa till det för en. Stackars handfat i badrummet!
Det var verkligen en rolig helg, hoppas en del av oss, om inte alla tar sig till Vårforum 2009. Vi får se. Nu är det mest jobb inplanerat framöver. Imorgon är det min enda lediga dag den här veckan. Det blir fika hos Lamin med några andra och sen hämta Nordlund som jag inte umgåtts med på länge. Det blir kul!
PS. Martin. Det var jätteskoj att jobba med dig igår och idag. Idag kände jag verkligen hur bra vänner vi är! Vart du eller jag än tar vägen så hoppas jag att vi håller kontakten. Det har varit ett mycket roligt år som vi har gått igenom tycker jag!
Så i torsdags var det dags åter igen. Var där i våras och det kändes jäkligt kul att åter igen vara på plats. Det som från början var tänkt att vara Martin, jag, Johanna, Elsson, V och Anders H blev istället Martin, jag, Elsson, V, Anders H, Tor, Jens, Peter, och Christoffer. Kort och gott ett härligt gäng som jag tyvärr träffar för sällan, (utöver Jens så klart). Att få tillbringa tid utanför jobbet med dessa är quality time. Om vi halverar gänget så var senaste gången en onsdag på News, vilket var alldeles för länge sen.
Efter tre stängningar med V så var det bara att packa när man kom hem. Som alltid tog jag med för mycket kläder men allt gick ner i samma väska. På torsdagen samlades en del av oss på Willys och ÖoB för att handla en massa mat och snacks. Var kul att återse Anders som jag av geografiska skäl träffar sällan. Det flöt på bra, Martin hade en lång lista som betades av succesivt. Jag fick förtroendet att hämta lite småsaker och Anders följde med. Vi hittade bara gigantiska förpackningar, 3 kg krossade tomater, 380 klasar bananer i en påse, you name it. Kundvagnen såg idealisk ut för en person som handlar mat till en släktmiddag. Nåja, efter det var det bara att fördela packning och ta sig iväg, dock hade jag naturligtvis glömt ett par skor och Jens hade glömt sin ölhjälm som han brukar klappa och kalla för "My precious"...
I Peters bil körde Peter och hans enda passagerare var jag. Vi åt munkar, lyssnade på "Blå Brigader", och snackade förmodligen en massa strunt. Kul var det i alla fall. Vi ringde Jens (som körde andra bilen) emellanåt och samtalen fick mig att påminnas om "Smokey and the Bandit". Väl framme i Vemdalen visade det sig att stugan ligger mitt emot stugan vi hade i våras. De var nära på identiska. Något mindre var den som vi hade nu, plus en värdelös Dusch-kamin som gick bersärkagång på den som duschade... våldsamt. Tur att det finns en bastu att glädjas åt istället. Det var bara att byta om, sprätta en öl och börja basta. Efter bastuäventyren var det bara att göra sig iordning inför kvällen. Förfesta och ha trevligt.
Själv tog jag det ganska lugnt första kvällen. Erik och alkohol på en torsdag i Vemdalen har gått snett tidigare och det ville jag inte upprepa. Denna gång tog jag mig faktiskt till dansgolven! Var ganska lite folk i början nere på området, men det matades på allt eftersom. Hittade först inte styrdansgolvet, de hade tydligen byggt om. Det nya dansgolvet var både större och finare. Efter att ha lyssnat på några dansbandslåtar var det bara att bjuda upp. Och som man dansade! Gick inte en låt nästan utan att jag dansade. Och om jag inte dansade så var det för att hålla sällskap med Anders som blev min kompanjon bland mängden som väntar på att få dansa. X antal timmar senare gick man till stugan och pratade med de som fortfarande var vaken.
Fredagen blev desto roligare. Fler personer intog stugan och vi kunde börja dricka tidigare på dagen. För min del blev det mest en massa vitt vin, som inte blev godare för nästa glas... tyvärr. Efter att jag tagit en tupplur på en timme.. tydligen... och ett besök på toaletten (få inga idéer här) så dyker Victoria upp. Elsson också påstår han men jag träffade honom lite senare om jag minns rätt (not). Hur det än var med den saken så var det kul att fortsätta dricka och förfesta. Blandade till en Cuba Libre i en rödbetsburk (ja, den var tom) och ett snitsigt lock följde med. Om jag skulle bli less på den så är det bara att dra åt locket och ställa den i kylen ett tag. Ibland tänker jag verkligen till! Den egentliga anledningen var att det fanns inga stora glas. Man tager vad man haver.
Sedan var det dags att inta dansområdet igen. Denna afton bestod enbart av foxtrot med en massa snurrar. Blev lite snurrig mellan varven, hoho! Började känna att jag blev allt vassare på foxtrot, kan dock inte bugg, men en blond tjej var vänlig nog att lära mig det mest grundläggande (och ytterligare snurrar) under fyra låtar. Det var kul! Snygg var hon också! Men det hör inte dit... eller?
Så var det lördag igen. Det roligaste dygnet på hela turen. Finns så otroligt mycket att skriva om och så lite ork från undertecknad. Det får bli en betydligt nedbantad version istället.
Allt började som vanligt; frukost, alkohol, bastu, balkongen, bastu, balkongen, bastu o.s.v. Sen meddelar Martin att Madde och hennes kompisar kommer om några timmar. Var jättekul att höra! Madde är alltid kul att få träffa. Till slut lunkar Madde och Co in. Det som från början är vardagligt snack utvecklas till en av de bästa förfesterna jag varit med om. Alla dansar, sjunger, det spelas poker, testosteron-grabbarna bryter arm, det var ett rejält drag i den lilla stugan i fjällen! När det till sist börjar avta något beger vi oss ner för den sista och avslutande kvällen i den lilla orten. Det var också den första kvällen som jag mest var på discogolvet. Hade lite tråkigt först, tappade bort de andra i vimlet. Till slut hittar Madde mig och Tor hakar så småningom på. Vi går mellan discogolv och schlagergolv (som spelade det mesta utom schager) och shakar loss. Riktigt roligt (och varmt)! Senare under kvällen är vi fler som dansar. Jag och Peter visar våra "stampa med leroy - moves", vi måste ha sett fula ut (http://www.youtube.com/watch?v=3LmmCYxe5k0). Jag fick åtminstone beröm för min "tvätta tvätten" dans! Tyvärr hade jag glömt hur man dansade "tjernobyl-barn". Finalen på dansgolvet bestod av två låtar av Robbie Williams, har aldrig varit med om ett sådant drag i Sverige. Alla sjöng med, skrek för fulla halsar, och dansade. På stora skärmen ser vi en livekonsert med artisten. Det var nästan som att man var på plats och lyssnade, (inte minst gjorde detta intryck på Anders och Martin som stapplade hemåt skrålandes en av låtarna. Hur de tog sig upp efter att ha ramlat vet jag inte hur det gick till. Kanske en ängel kom och drog upp dem, vad vet jag).
När jag kom in i stugan hör jag hur någon snarkar från övervåningen. Naturligtvis hade Christoffer däckat i min säng. Efter ett tag var vi några som såg på honom men ingen hade hjärta att väcka honom. Peter gjorde dock ett helhjärtat försök genom att slänga sig över honom och ropa "Christoffer!! Vakna!! Erik vill ha tillbaka sin säng" men det enda svar han fick var "Anders...". Peter replikerar: "Tänk inte på Anders, tänk på mig!" Christoffer rör inte en min, vänder lite på huvudet och utbrister "Åh! Anders.." Det var bland det roligaste som hände på hela helgen! Jag lät Christoffer få ligga där han låg och lade mig bredvid. Han låg ändå så långt in mot väggen.
Sista dagen var det bara att plocka bort alla snusdosor, tomflaskor, burkar, kapsyler, och annat. Blev en hel del snacks och mat över. Fick bland annat med mig 3 kg spaghetti, ketchup och lite bröd med mig hem. Eftersom jag var för lat för att gå två vändor mellan mitt hem och bilen så lägger jag upp plastpåsen med mat och lite annat på min väska som man kan dra framåt. Så klart for påsen av (stupid vägbula!) och chiliketchupen i glasflaska (som låg överst) går sönder. Det rinner ner ketchup i påsen och ut över mig. Mina händer blodas ner (såg nog mer dramatiskt ut än vad det var p.g.a. ketcupen, ehemm..) och naturligtvis får jag för mig att slicka mig om pekfingret. Fastnar genast glas runt om i munnen som jag fick dra ut. Finns inte så mycket att säga egentligen om saken. Otur och trötthet kan ställa till det för en. Stackars handfat i badrummet!
Det var verkligen en rolig helg, hoppas en del av oss, om inte alla tar sig till Vårforum 2009. Vi får se. Nu är det mest jobb inplanerat framöver. Imorgon är det min enda lediga dag den här veckan. Det blir fika hos Lamin med några andra och sen hämta Nordlund som jag inte umgåtts med på länge. Det blir kul!
PS. Martin. Det var jätteskoj att jobba med dig igår och idag. Idag kände jag verkligen hur bra vänner vi är! Vart du eller jag än tar vägen så hoppas jag att vi håller kontakten. Det har varit ett mycket roligt år som vi har gått igenom tycker jag!
Dijurido
Detta inlägg kommer uteslutande handla om McDonalds. Känsligare läsare varnas!
---
Två dagspass blev två nattpass.
Trots allt strul det blev på jobbet i och med byten är jag nöjd att det blev två långa nattpass. Har alltid föredragit nattpass före dag på fredagar och lördagar.
Så i förrgår var det dags åter igen. 19.00 - 04.00.
Började ganska bra, dock en överlämning utan någon som helst uppfyllnad. Fick springa till både kyl, frys och lager för att fylla upp vid kassan. Rullade på skapligt, men inte alltför påfrestande. Hann tyvärr inte med så mycket annat än att vara vid kassan och ta emot och plocka ihop beställningar. Men men. Trodde på förhand det skulle bli mycket gäster under natten, men kunde då nog aldrig ha föreställt mig att det skulle bli så mycket som det faktiskt blev! 4 timmars konstant kö, varav en medarbetare inte dök upp. Trots en till på plats hade vi varit underbemannade. Tror aldrig jag sett en sådan konstant ström av folkmassa inne i restaurangen. Det kom ständigt fler gäster; läskigt synkade därtill.
Till slut höll det helt enkelt inte. Påsarna tog slut, fanns ingen växel, och gud vet allt! Var verkligen ingen rolig sits. En kväll som började trevligt och någorlunda lugnt utvecklade sig till kaos. Utan Elsson bredvid mig hade jag nog till sist inte orkat mer. Tror dock alla kände ungefär som jag. De i köket var på sätt och vis de som fick jobba hårdast.
Runt klockan ett på natten står det en man i 30-års åldern som står mitt emellan två kassor som är öppna. Han bildar således en egen kö. Han står där en stund och kollar på mig för att sedan försvinna i massan av kött och kläder. En stund senare står han åter igen på samma plats och öppnar munnen:
"När får jag min mat?"
"Vad har du beställt?", undrar jag.
"McFeast utan ost, stor pommes frites och en stor cola".
"Okej, vem har du beställt av?"
"Dig."
Vilken klassiker tänkte jag. En till som är ute efter gratis mat. Jag hade inte fått någon sådan beställning under hela kvällen, varken av honom eller någon annan. Jag frågade mina arbetskamrater om någon av dem hade fått den beställningen men icke. Jag sa att han skulle visa sitt kvitto på den beställningen (som han hade haft om han beställt). Nu började han stiga några oktav.
"Dra mitt kort och kolla hur mycket som har dragits!"
Vägrade eftersom jag dels inte kan kolla sånt på det sättet och dels eftersom jag var helt säker på att jag hade rätt i frågan. Av ren vänlighet bläddrade jag ungefär en timme bland tidigare ordrar, och nej... ingen mcfeast utan ost. Försökte förklara men det gick verkligen inte in hos honom. Nykter vs. Onykter. Han var så övertygad att hans hat och ilska mot mig var smått obehaglig. Ursinniga ögon och han lutade sig framåt. Stundtals kändes det som om smockan hängde i luften. Arbetsledaren tog kontakt med väktarna, en av dem var fram till honom som hastigast men ingrep aldrig. Istället stannade mannen kvar och spenderade följande 45 minuter med att fälla en massa kommentarer om mig. Några exempel:
"Ni får prata långsamt när ni beställer för Erik är hjärnskadad och hänger inte med."
"Erik, är det du som är geniet bakom kassan eller? Du kan ju lura alla och komma undan med det."
"Erik, hur fick du det här jobbet egentligen? Jag trodde man inte fick vara hjärnskadad om man jobbar på McDonalds".
Det var egentligen inga problem i den fasen, det rann bara av mig. Var så klart irriterande men jag gav från början ingen replik till hans yttranden. En halvtimme senare får vi ögonkontakt (försökte undvika honom med blicken tidigare), och då frågar han mig:
"Har du lätt att känna igen ansikten Erik?"
"Ja, och särskilt ditt" blev mitt svar.
15 minuter går...
"Erik, lyssna på mig. Jag är villig att betala igen ju. En Big Mac utan ost, stor pommes och stor cola."
"Inte av mig. Du får ställa dig sist i nån av de andra kassorna".
Då blev han ursinnig och lämnade restaurangen. Jag har nu på efterhand börjat fundera vad som driver dessa människor till sin inbillning att de har beställt mat. Jag vill inte gärna tro att de orkar tjafsa under så lång tid bara för att äta gratis. Kan det vara så att när de står i kön så vet de redan vad de ska beställa, men att de kort därefter drabbas av en liten minneslucka, och återfår minnet utanför kön utan burgare och helt enkelt antar att de har beställt? Jag har inget svar, och lär aldrig få något heller för den delen. Mysteriet kvarstår.
---
Igår natt var det desto roligare. Under kvällens gång var det inte så mycket gäster. Var gott om tid till att hålla allt rent och uppfyllt. Var egentligen bara sista timmen mellan kl. två och tre som det var mycket folk. Jag var beredd på att det skulle bli en liknande natt som natten innan, men Sunniva som är mer påläst en mig sa att igår höll man sig hemma och sörjde de döda. Stannade kvar och hjälpte till med att städa i lobbyn. Kom hem runt 04.30.
---
Två dagspass blev två nattpass.
Trots allt strul det blev på jobbet i och med byten är jag nöjd att det blev två långa nattpass. Har alltid föredragit nattpass före dag på fredagar och lördagar.
Så i förrgår var det dags åter igen. 19.00 - 04.00.
Började ganska bra, dock en överlämning utan någon som helst uppfyllnad. Fick springa till både kyl, frys och lager för att fylla upp vid kassan. Rullade på skapligt, men inte alltför påfrestande. Hann tyvärr inte med så mycket annat än att vara vid kassan och ta emot och plocka ihop beställningar. Men men. Trodde på förhand det skulle bli mycket gäster under natten, men kunde då nog aldrig ha föreställt mig att det skulle bli så mycket som det faktiskt blev! 4 timmars konstant kö, varav en medarbetare inte dök upp. Trots en till på plats hade vi varit underbemannade. Tror aldrig jag sett en sådan konstant ström av folkmassa inne i restaurangen. Det kom ständigt fler gäster; läskigt synkade därtill.
Till slut höll det helt enkelt inte. Påsarna tog slut, fanns ingen växel, och gud vet allt! Var verkligen ingen rolig sits. En kväll som började trevligt och någorlunda lugnt utvecklade sig till kaos. Utan Elsson bredvid mig hade jag nog till sist inte orkat mer. Tror dock alla kände ungefär som jag. De i köket var på sätt och vis de som fick jobba hårdast.
Runt klockan ett på natten står det en man i 30-års åldern som står mitt emellan två kassor som är öppna. Han bildar således en egen kö. Han står där en stund och kollar på mig för att sedan försvinna i massan av kött och kläder. En stund senare står han åter igen på samma plats och öppnar munnen:
"När får jag min mat?"
"Vad har du beställt?", undrar jag.
"McFeast utan ost, stor pommes frites och en stor cola".
"Okej, vem har du beställt av?"
"Dig."
Vilken klassiker tänkte jag. En till som är ute efter gratis mat. Jag hade inte fått någon sådan beställning under hela kvällen, varken av honom eller någon annan. Jag frågade mina arbetskamrater om någon av dem hade fått den beställningen men icke. Jag sa att han skulle visa sitt kvitto på den beställningen (som han hade haft om han beställt). Nu började han stiga några oktav.
"Dra mitt kort och kolla hur mycket som har dragits!"
Vägrade eftersom jag dels inte kan kolla sånt på det sättet och dels eftersom jag var helt säker på att jag hade rätt i frågan. Av ren vänlighet bläddrade jag ungefär en timme bland tidigare ordrar, och nej... ingen mcfeast utan ost. Försökte förklara men det gick verkligen inte in hos honom. Nykter vs. Onykter. Han var så övertygad att hans hat och ilska mot mig var smått obehaglig. Ursinniga ögon och han lutade sig framåt. Stundtals kändes det som om smockan hängde i luften. Arbetsledaren tog kontakt med väktarna, en av dem var fram till honom som hastigast men ingrep aldrig. Istället stannade mannen kvar och spenderade följande 45 minuter med att fälla en massa kommentarer om mig. Några exempel:
"Ni får prata långsamt när ni beställer för Erik är hjärnskadad och hänger inte med."
"Erik, är det du som är geniet bakom kassan eller? Du kan ju lura alla och komma undan med det."
"Erik, hur fick du det här jobbet egentligen? Jag trodde man inte fick vara hjärnskadad om man jobbar på McDonalds".
Det var egentligen inga problem i den fasen, det rann bara av mig. Var så klart irriterande men jag gav från början ingen replik till hans yttranden. En halvtimme senare får vi ögonkontakt (försökte undvika honom med blicken tidigare), och då frågar han mig:
"Har du lätt att känna igen ansikten Erik?"
"Ja, och särskilt ditt" blev mitt svar.
15 minuter går...
"Erik, lyssna på mig. Jag är villig att betala igen ju. En Big Mac utan ost, stor pommes och stor cola."
"Inte av mig. Du får ställa dig sist i nån av de andra kassorna".
Då blev han ursinnig och lämnade restaurangen. Jag har nu på efterhand börjat fundera vad som driver dessa människor till sin inbillning att de har beställt mat. Jag vill inte gärna tro att de orkar tjafsa under så lång tid bara för att äta gratis. Kan det vara så att när de står i kön så vet de redan vad de ska beställa, men att de kort därefter drabbas av en liten minneslucka, och återfår minnet utanför kön utan burgare och helt enkelt antar att de har beställt? Jag har inget svar, och lär aldrig få något heller för den delen. Mysteriet kvarstår.
---
Igår natt var det desto roligare. Under kvällens gång var det inte så mycket gäster. Var gott om tid till att hålla allt rent och uppfyllt. Var egentligen bara sista timmen mellan kl. två och tre som det var mycket folk. Jag var beredd på att det skulle bli en liknande natt som natten innan, men Sunniva som är mer påläst en mig sa att igår höll man sig hemma och sörjde de döda. Stannade kvar och hjälpte till med att städa i lobbyn. Kom hem runt 04.30.
