grubbelsmurf

Många av er känner till att jag lätt blir tankspridd eller rent av disträ vissa gånger. Sedan jag började på McDonalds har jag varit en riktig sterotyp av en person som glömmer saker. Allt från var man lagt sina föremål till det man ska komma ihåg att ta med sig när man lämnar sitt hem. Jag har ställt in ett tomt glas i kylen, slängt en smörkniv i onödan och liknande. Har dessutom tappat några glas i mina dagar.

Sedan jag slutade på McDonalds har det gått desto bättre men ränderna går aldrig ur.

Det fick jag erfara nu ikväll.

Planen var enkel. Att hälsa på Emanuel. Att bege sig från punkt A till B i en stad via dess kollektivtrafik.

Jag skulle alltså åka 1:ans linje från Liljeholmen till Råslätt. Från nordöst till sydväst. Resan skulle ta 30 minuter uppskattade jag och satte mig längst bak i bussen.

Efter drygt en minut var jag uttråkad och tog upp min nya telefon. Ändrade inställningar i 2-3 minuter innan jag hittade Sudoku. Var länge sedan jag trixade och klurade med siffrorna i sudoku men anser mig själv vara över snittet så jag valde svårighetsgraden "svår". Det skulle jag inte gjort.

Emanuel skulle möta mig vid hållplatsen. Han sms:ar efter ett tag och frågar var jag är. Jag svarar att jag precis svängt av motorvägen.

Åter till sudokun. Fastnar ungefär halvvägs men extra koncentration hjälper mig att ta mig vidare. Fyller i fler siffror. Stimulansen är hög och jag avancerar framåt.

Ett tag senare svänger vi i en korsning och jag ser ut genom fönstret. Hundratals bussar uppradade snyggt och prydligt. Börjar precis inse att jag missat slutstationen. Chauffören har precis stängt av motorn och klivit ur sin förarstol. Jag joggar framåt och frågar:

"Ursäkta är det här Råslätt?"
"Somnade du?"
"Nej, jag fipplade med mobilen"
"Jaha"
"Är det långt till Råslätt?"
"Råslätt är 6-7 kilometer bort.." säger chauffören och lägger till "minst".

Jag tar snabbt upp telefonen. Förklarar läget för Emanuel. Att jag måste befinna mig söder om Råslätt, alltså den absoluta södra gränsen av staden. Kanske utanför till och med. Hoppas att Emanuel kan ta bilen och hämta mig. Chauffören kommer tillbaka och jag lägger snabbt på. "Ringer upp igen snart"...

"Har du råd med taxi?", undrar chauffören.
"Ja, men vill helst inte betala det"
"Jag har bil. En taxi skulle ta 350 kronor. Har du 250 spänn?"
"Nej", svarar jag med tydlig stämma. Inser var detta försöker leda.
"200?"
"Nej, jag har bara småkontanter plus mitt kort"
"Aha"

Litar inte ett dugg på honom. Kan omöjligt kosta så mycket när jag nyss missade stationen. En kvinnlig chaufför dyker upp som kom med en annan buss.

"Söker du någon?" frågar hon.
"Nej, jag åkte för långt med bussen. Ettans linje."
"Var skulle du nånstans?"
"Råslätt".
"Hmm... gå genom grinden där. Sen går du vänster och följer vägen tills du ser en hållplats. Det är inte långt. Därifrån kan du åka tillbaka med samma linje."
"Tack så mycket!"

Sagt och gjort. Ett bra tips. Jag följer vägen och ringer åter upp Emanuel.

"Tja, du... träffade en annan nu. Var bara att följa en väg här så kommer jag till hållplatsen så jag kan åka tillbaka."
"Tillbaka? Slutstationen är ju här i Råslätt. Bussen åker ju tillbaka sen."
"Gör den?
"Ja"
"Skumt... vänta lite! Nu ser jag en hållplats. Ska se om det finns en karta."
"..." Han blir tyst.
"Här! Men där jag är tycks inte vara med på kartan. Jag måste vara precis söder om kartan."
"Är du säker?"

Mitt inne i samtalet inser jag att jag kan kolla på skylten för att se vilken station jag står vid.

Precis här kommer den största överraskningen för mig på riktigt länge.

Rosenlund.

Rosen JÄVLA Lund.

"Emanuel?"
"Ja?"
"Nu kommer du vilja slå mig."
"Vadå?"
"Vet du var jag är?"
"Nej"
"Jag är fan vid Rosenlund. Jag är inte ens en kilometer hemifrån."
"HAHAHAHAHAHAHA, du skojar!"
"Det är sant!" svarar jag och står där med öppen mun.

Emanuel skrattar så han storknar. Vi båda inser det det makabra i det hela. Jag åkte först nästan en hel busslinje. Jag hade alltså helt missat att bussen stod HELT still i 10 minuter vid slutstationen innan den rullade tillbaka. På vägen tillbaka har jag alltså passerat mängder av stationer. Passagerare har klivit på och klivit av. En display har tydligt visat nästa station, samtidigt som en röst i högtalarna har sagt namnet på kommande hållplatser.

Summa summarum var jag alltså längre ifrån dit jag skulle än när jag först klev på den förbannade bussen.

Fanns verkligen inte ord för att beskriva det hela. Det kunde tydligen inte Emanuel göra heller.

Han var upptagen med att skratta ihjäl sig.

Efter ca. 8 minuter dyker nästa buss upp. Sätter mig längst fram, spärrar upp ögonen och försöker ägna den ynkaste lilla uppmärksamhet till min telefon. Efter drygt 20-25 minuter är jag äntligen framme. Klockan har redan börjat bli mycket. (Inte undra på efter att ha åkt minst tre gånger så långt än planerat.)

Emanuel fick en skrattattack bara han såg mig. Förklarar att alla kommer att få veta det här och att det är något jag kommer få höra mycket de kommande tre åren. Själv tyckte jag att hela situationen var lika kul som honom (nåja, nästan).

Väldigt roligt i efterhand och kommer nog själv aldrig glömma bort det.

Kvällen gick senare som planerat. Vi kopplade hans laptop till hans nyinköpta TV och sträckkollade en del anime. 24.10 gick sista bussen och den klev jag på. Satte mig åter längst fram med vaksamma ögon.

Hur det gick?

Jodå, nog sitter jag här åter igen och hamrar på tangentbordet. Ett inlägg på bloggen, en anekdot från en Smålandskväll.

Signerat ett orginal från Jämtland.