grubbelsmurf

Fredrik har redan intagit sängen. Det är bra.

Blir lättare att skriva då. Mer tid.

Fler tankar.

Idag är det den 9 juni. Ett datum jag tänkt på sedan en tid tillbaka. AF Bostäder öppnar sin hemsida för ansökningar av bostäder i Lund. Beslutet om eller var jag kommit in på ett universitet dröjer till mitten av juli men jag tänker inte så mycket på det nu. Kanske beror det på att jag befinner mig i ett annat land. En annan planet.

Det är nämligen vad Osaka (nästan) är.

Även om jag inte sett alla världsdelar eller druckit paraplydrinkar i alla turistfällor, anser jag mig vara en någorlunda berest person. Vet inte hur många olika miljöer och landskap jag sett längs de europeiska vägarna. Det är en del.

Och Osaka påminner verkligen inte om någon plats jag befunnit mig på. Alla människor, alla höghus, alla dryckautomater, alla speakerröster, alla rulltrappor, all märklig reklam, allt! Det finns så mycket man önskar förstå och så mycket man egentligen inte vill veta.

Att ta sig från punkt A till B i Osaka är som att hoppa på en karusell som redan är i högsta fart. En karusell som alltid släpper av och tar emot människor. En karusell med stressiga passagerare som alla är i hög fart med att utträtta sina egna ärenden. Ingen vet något om dig.

Du vet inget om någon.

Fredrik gav en intressant synpunkt här om dagen; "Tänk dig att alla här har sina egna liv".

Drog först slutsatsen av att det var ett av hans random statements och gav det ingen tanke.

Sedan hände något.

En gammal man närmast dörren på tåget gråter. Näst intill märkbart.

En vit man från Sverige uppfattar det och tänker på vad hans vän sagt tidigare. "Sina egna liv"... Varför gråter mannen? Vad kan ha hänt?

Tåget fortsätter sin vanliga färd. Sin vanliga hastighet. Ingenting förändras. Mannen är ensam i en stad med miljoner invånare.

Osaka är en mycket anonym stad. Ingen lägger ett öga på mig, trots att jag redan utseendemässigt utgör någon promille av befolkningen.

Jag är annorlunda. Jag får vara det.

Allla har sina egna angelägenheter att tänka på. Ingen ämnar ge dig en tanke eller uppmuntran. Inne på en restaurang eller affär är du plötsligt en intressant individ.

Du och någon möts. Era respektive liv vidrörs. Ni växlar ord. Ni byter pengar mot varor eller mat.

Du lämnar restaurangen eller affären och plötsligt är allt som innan. Du är en droppe i havet.

Om det är något jag verkligen inte gillar med Sverige så är det Jantelagen. Det är inte något som alla svenskar benhårt följer, men det finns alltid där. Någonstans där under.

"Du skall inte tro att du är något" och "Du skall inte tro att någon bryr sig om dig" är de två punkter jag upprörs mest över. "Ingen vill veta var du köpt din tröja" är en låt som ni säkert alla har hört. Jag hatar låten. Det blir dock inte lättare av att det är en ganska bra låt.

Svårt att ogilla något som är bra.

Jag har inte mycket till övers för jämtländska låtsasrepublikaner men deras president Ewert Ljusberg har åstadkommit en mycket god sak, nämligen Jamtelagen. Ett motkoncept till jantelagen.

"Du skall veta att du är lika god som alla andra" och "Du skall bejaka den gåva som heter livet" är två exempel på något som jag alltid kommer försöka följa.

Jag tänker tillbaka till den gråtande mannen. Vill ge honom en kram.

Det finns fler ledsna människor än en gråtande gammal man.

Fler sorgsna själar.

Se er omkring. Öppna ögonen.

Vi finns här för er. I er närhet.

Alltid för er.

Med öppen famn.




Med ett gott hjärta.