Goodnight Julia
Tror det är nionde gången nu. Kanske åtta.
Tio?
Det spelar egentligen ingen roll.
Är sjuk åter igen.
Har redan fått höra kommentarer som "Krya på dig! Som vanligt." o.s.v.
Det spelar egentligen ingen roll.
Sedan jag började jobba på McDonalds har jag varit sjuk ofta. Alldeles för ofta. Nästan alltid problem med halsen samtidigt. Vad det beror på har jag ingen aning om. "Du träffar många människor varje dag" jovisst, men vad gjorde man inte då på Wargen? Under de tre åren var jag inte sjuk en enda gång.
---
För att sluta beklaga mig så kan jag redogöra varför detta inlägg på bloggen har dröjt så länge:
Mycket jobb, trubbel med parkering och varit orolig över att ha förlorat 4600 kr.
Att sluta beklaga sig var svårare än vad jag trodde.
Den senaste veckan har inte varit min vecka.
---
Det började med att min f.d. livvakt (vi kan kalla honom för Niklas) ringde mig i fredags förmiddag. Han ville träffas för att bjuda på fika, prata om gamla minnen och till sist få med mig på en affärsidé eller jobb om man så vill. Vi träffades på Coop Konsum, pekade som små barn om vilket kaffebröd som skulle passa. Naturligtvis är det Åsa som sitter i kassan den dagen. Det kändes inte som en slump att jag sprang på personer som för mig är ett avslutat kapitel eller vad man ska kalla det. Det hände flera gånger den dagen.
Efter Konsum gick vi nedåt några gator till en lägenhet som Niklas tillfälligt delar med ett annat välbekant ansikte. Hur som helst. Var riktigt trevligt att prata om gamla tider och så, men jag visste att det fanns något annat han hade på hjärtat.
Till sist kom det på tal. De skulle visa mig deras sysselsättning som de precis börjat med. Tänker inte gå in på det så mycket. Kort handlar det om att man ska finna representanter åt ett företag för att på så vis sprida deras produkter och erbjudanden. Går det riktigt, riktigt bra för en person, kan man dra in stora summor pengar varje månad. I slutet av fikat och redovisningen får jag träffa en man som jobbat flera år för företaget som berättar lite mer ingående. Visionen av en rikare undertecknad blir allt mer tydlig, och jag skriver på. Nackdelen var att insatsen gick på 4600 kr och jag tänkte "äsch, i värsta fall har jag bara förlorat 4600 kr".
Vi skulle sedan återkomma på ett möte som var i måndags. Då fick jag träffa en annan man från företaget som däremot gjorde ett starkare intryck. "Den här mannen tjänar pengar" tänkte jag. Han förklarade lite strategiskt hur jag ska nå ut till personer, o.s.v. Det kändes bra när jag gick och jag var ambitiös, började lägga upp en plan.
På bussen hem sviktade min ambitiösa sida. Det började kännas fel att jag skulle kontakta gamla och nuvarande vänner för att jag ska tjäna pengar. Till företagets försvar så är det tänkt att mina vänner ska jobba på samma sätt. Till slut har det spridits till ett nätverk och det är därifrån som man får sin lön. Det är egentligen genialt, men enbart provision och du måste lägga ner tid i början. Trots en eventuell framgång i det längre perspektivet måste jag ändå även betala för bensin och annat som behövs för att lyckas.
Så här i efterhand känns det bra. Skickade in uppsägning i tisdags, men var orolig över att mina pengar skulle för alltid hamna i någons snikna händer. Har dock nu fått ett mail där det bekräftas att jag får tillbaka mina pengar. Känns givetvis bra, tillbaka till ruta ett. Jag vet mer om hur den branschen fungerar och har egentligen inte förlorat någonting. Gratis fika och två möten, en helt okej "uppoffring".
Summa summarum var jag anställd fyra dagar. Tror jag aldrig kommer ha en så kort anställning nån annanstans. Det jobbet innebar dessutom att jag hade tre olika jobb samtidigt. Nu återstår alltså enbart McDonalds och SeeYou. Hur framtiden ser ut vet jag inte. Som det känns nu vill jag gärna prova på något annat. Har bara jobbat ca. 1,5 år på McDonalds men det känns snarare som 2-3 år. Min förre chef har skickat arbetsbetyg så nu känns chansen större att man kan hitta annat. Oavsett när eller hur jag lämnar företaget så är det nog arbetet vid kassan och arbetskamraterna som jag lär sakna mest.
Och värmen vid 10:1. Mmmm...
---
Parkeringsfrågan är smått patetisk. En man på Östersundsbostäder fixade parkering med stolpe (till motorvärmare) åt mig, allt fungerade väl. Några dagar senare ringer han och talar om att jag inte kan ha den. På sistone har jag parkerat lite här och var bland gästparkeringarna vilket man så klart inte får göra. Så nu i veckan pratade jag med Östersundsbostäder igen och fick telenummer till Securitas så att de skulle kunna registrera min bil som "ett undantag", vilket var mycket märkligt. Det tyckte både jag och den trevliga tjejen som jag pratade med. Jag besökte dem åter igen, fick som svar "det finns ingen lösning.". Inte de mest hjälpsamma personer dessvärre. Fick dock ett nytt nummer, denna gång till en man som jobbar på kommunen. Ringde direkt, men nej då... han satt i sammanträde hela dagen.
Jag orkade inte mer. Visste inte vad jag skulle göra. På något sätt fick man far reda på mitt problem så han sade helt enkelt att det är datumparkering. Jämna datum står man på ena sidan och tvärtom. Tur att han finns alltså.
Så här i efterhand känns det bra. Vet dock inte om det är jag eller ÖsD-bostäder som vet lite om hur det fungerar. Tur att någon vet.
---
På söndag träffar jag förhoppningsvis Lamin, Elsson och V. Dricka några öl och prata lite. Hoppas jag hunnit bli frisk till dess. Just nu väntar jag på att Jens kommer hem så att vi kan åka och handla mat, och framför allt mjölk.
Varmchoklad. Mmmm...
Tio?
Det spelar egentligen ingen roll.
Är sjuk åter igen.
Har redan fått höra kommentarer som "Krya på dig! Som vanligt." o.s.v.
Det spelar egentligen ingen roll.
Sedan jag började jobba på McDonalds har jag varit sjuk ofta. Alldeles för ofta. Nästan alltid problem med halsen samtidigt. Vad det beror på har jag ingen aning om. "Du träffar många människor varje dag" jovisst, men vad gjorde man inte då på Wargen? Under de tre åren var jag inte sjuk en enda gång.
---
För att sluta beklaga mig så kan jag redogöra varför detta inlägg på bloggen har dröjt så länge:
Mycket jobb, trubbel med parkering och varit orolig över att ha förlorat 4600 kr.
Att sluta beklaga sig var svårare än vad jag trodde.
Den senaste veckan har inte varit min vecka.
---
Det började med att min f.d. livvakt (vi kan kalla honom för Niklas) ringde mig i fredags förmiddag. Han ville träffas för att bjuda på fika, prata om gamla minnen och till sist få med mig på en affärsidé eller jobb om man så vill. Vi träffades på Coop Konsum, pekade som små barn om vilket kaffebröd som skulle passa. Naturligtvis är det Åsa som sitter i kassan den dagen. Det kändes inte som en slump att jag sprang på personer som för mig är ett avslutat kapitel eller vad man ska kalla det. Det hände flera gånger den dagen.
Efter Konsum gick vi nedåt några gator till en lägenhet som Niklas tillfälligt delar med ett annat välbekant ansikte. Hur som helst. Var riktigt trevligt att prata om gamla tider och så, men jag visste att det fanns något annat han hade på hjärtat.
Till sist kom det på tal. De skulle visa mig deras sysselsättning som de precis börjat med. Tänker inte gå in på det så mycket. Kort handlar det om att man ska finna representanter åt ett företag för att på så vis sprida deras produkter och erbjudanden. Går det riktigt, riktigt bra för en person, kan man dra in stora summor pengar varje månad. I slutet av fikat och redovisningen får jag träffa en man som jobbat flera år för företaget som berättar lite mer ingående. Visionen av en rikare undertecknad blir allt mer tydlig, och jag skriver på. Nackdelen var att insatsen gick på 4600 kr och jag tänkte "äsch, i värsta fall har jag bara förlorat 4600 kr".
Vi skulle sedan återkomma på ett möte som var i måndags. Då fick jag träffa en annan man från företaget som däremot gjorde ett starkare intryck. "Den här mannen tjänar pengar" tänkte jag. Han förklarade lite strategiskt hur jag ska nå ut till personer, o.s.v. Det kändes bra när jag gick och jag var ambitiös, började lägga upp en plan.
På bussen hem sviktade min ambitiösa sida. Det började kännas fel att jag skulle kontakta gamla och nuvarande vänner för att jag ska tjäna pengar. Till företagets försvar så är det tänkt att mina vänner ska jobba på samma sätt. Till slut har det spridits till ett nätverk och det är därifrån som man får sin lön. Det är egentligen genialt, men enbart provision och du måste lägga ner tid i början. Trots en eventuell framgång i det längre perspektivet måste jag ändå även betala för bensin och annat som behövs för att lyckas.
Så här i efterhand känns det bra. Skickade in uppsägning i tisdags, men var orolig över att mina pengar skulle för alltid hamna i någons snikna händer. Har dock nu fått ett mail där det bekräftas att jag får tillbaka mina pengar. Känns givetvis bra, tillbaka till ruta ett. Jag vet mer om hur den branschen fungerar och har egentligen inte förlorat någonting. Gratis fika och två möten, en helt okej "uppoffring".
Summa summarum var jag anställd fyra dagar. Tror jag aldrig kommer ha en så kort anställning nån annanstans. Det jobbet innebar dessutom att jag hade tre olika jobb samtidigt. Nu återstår alltså enbart McDonalds och SeeYou. Hur framtiden ser ut vet jag inte. Som det känns nu vill jag gärna prova på något annat. Har bara jobbat ca. 1,5 år på McDonalds men det känns snarare som 2-3 år. Min förre chef har skickat arbetsbetyg så nu känns chansen större att man kan hitta annat. Oavsett när eller hur jag lämnar företaget så är det nog arbetet vid kassan och arbetskamraterna som jag lär sakna mest.
Och värmen vid 10:1. Mmmm...
---
Parkeringsfrågan är smått patetisk. En man på Östersundsbostäder fixade parkering med stolpe (till motorvärmare) åt mig, allt fungerade väl. Några dagar senare ringer han och talar om att jag inte kan ha den. På sistone har jag parkerat lite här och var bland gästparkeringarna vilket man så klart inte får göra. Så nu i veckan pratade jag med Östersundsbostäder igen och fick telenummer till Securitas så att de skulle kunna registrera min bil som "ett undantag", vilket var mycket märkligt. Det tyckte både jag och den trevliga tjejen som jag pratade med. Jag besökte dem åter igen, fick som svar "det finns ingen lösning.". Inte de mest hjälpsamma personer dessvärre. Fick dock ett nytt nummer, denna gång till en man som jobbar på kommunen. Ringde direkt, men nej då... han satt i sammanträde hela dagen.
Jag orkade inte mer. Visste inte vad jag skulle göra. På något sätt fick man far reda på mitt problem så han sade helt enkelt att det är datumparkering. Jämna datum står man på ena sidan och tvärtom. Tur att han finns alltså.
Så här i efterhand känns det bra. Vet dock inte om det är jag eller ÖsD-bostäder som vet lite om hur det fungerar. Tur att någon vet.
---
På söndag träffar jag förhoppningsvis Lamin, Elsson och V. Dricka några öl och prata lite. Hoppas jag hunnit bli frisk till dess. Just nu väntar jag på att Jens kommer hem så att vi kan åka och handla mat, och framför allt mjölk.
Varmchoklad. Mmmm...
Kommentarer
Postat av: nx
Ja, Östersundsbostäder är lite...hur ska man säga...röv.
Postat av: sunniva
du lär ju aldrig få hjälp av östersundbosträder :/ du kan bo med mig och krille :) annars så kan ni hyra den här lägenheten. :)
Postat av: Brorsan
östersundsbostäder ja... vet hur de är.. oseriösbostäder kanske vi borde döpa om dem till? ;)
Trackback
