grubbelsmurf

Det här med sömn är fortfarande ett problem för mig. Normalt när man hör om sömnproblem så handlar det oftast om att svenskar har svårt att somna. Vissa sover dåligt och vaknar tidigt, oavsett vad klockan var när de intog liggande position. För mig är det precis tvärtom. När jag väl lägger mig i sängen tar det max några minuter innan jag somnar och under kommande morgon och förmiddag har jag svårt att ta mig upp. Jag ställer alltid fram klockan några gångar med minst en halvtimme mellan varje alarmsignal. Dock har jag inga problem med att kliva upp om jag t.ex. har en föreläsning kl 08.00 eftersom jag då "måste" ta mig dit.

Nej, det största problemet att gå och lägga sig i tid. Jag vet svaret till varför jag ofta är uppe för länge. Det här har jag varit medveten om en längre tid. Det handlar inte om att jag inte vet vad som är rätt eller fel. Försökte förklara hur jag resonerade till en klasskamrat och han höll faktiskt med så jag är inte ensam.

Att gå och lägga sig är för mig samma sak som att kapitulera. Att slänga in handduken för dygnets 24 timmar. Man vill tränga in så mycket som möjligt innan man måste säga "okej, dygnet är slut. Nu måste jag sova". Dock är ett dygn alltid 24 timmar vilket gör att även om jag rebelliskt sitter uppe sent så finns tidsaspekten alltid där. Även om vi utgår från att tiden är en mänsklig uppfinning så går solen ändå alltid ner och en ny dag nalkas. "Gud spelar inte tärning" sa Albert Einstein. "The net result, the final count is, you lose - you don't beat the house." är kanske ett annat sätt att beskriva saken. Dagen efter blir inte bättre eller längre när man är uppe på natten. Det här är något jag vet om varje gång klockan passerar midnatt. Att även om det är skönt att vara uppe länge så vinner jag inget på det.

Men det är ju alltid värt att försöka...