grubbelsmurf

Nord och syd låg i krig.

Men det var inget vanligt krig. Visst, det togs gisslan. Spioner infiltrerade fiendens baser och återvände med värdefull information. Men i det här kriget dog inga soldater, inga minor utlöstes och du kunde stå och urinera utan att missiler flög förbi dig på fältet. Inga byggnader behövde byggas upp, ty inga hus förstördes.

Icke förty var det en allvarlig strid. Av alla stridande så fanns det ingen vuxen. Alla soldater var barn.

Barnsoldater.

I detta krig som inte var vanligt förekom vapen som sällan skådats i något annat krig.

Barnen slogs med pinnar som de funnit i skogen och stred således i den miljön.

...

Året är 1996 och Nord retierar tillfälligt för att återvända till sin hemliga bas som låg precis vid gränsen till den föbjudna zonen. Alla visste att andra sidan av eljusspåret var förbjudet område. Det hade de vuxna sagt, så det så!

Under reträtten så kommer en soldat obemärkt bort från sin trupp. Han lämnade de andra med flit och begav sig på upptäcktsfärd i den förbjudna zonen.

Hans namn var Erik Ledin och han gick runt i sin egen lilla värld. "Screw them all" tänkte han men på ett annat språk och gick allt längre in i den djupa skogen.

Han kom allt längre in i skogen och de glada skriken från andra barn hördes dovt i bakgrunden. Skogen blev allt mörkare och allt mindre solsken tog sig igenom detta snår av trädgrenar. Erik började känna att han kanske skulle fortsatt att vara med sin grupp. Att det inte var någon bra idé att ge sig ut ensam i skogen. Han skulle precis till att vända om när han fick syn på något som åter igen fick honom på andra tankar.

Där fanns något.

En skogsglänta uppenbarade sig. I gläntan fanns ingenting utom en sten i mitten. Stenen var klädd av grön mossa, men det var inte stenen som fångade pojkens intresse.

Det var ett svärd.

Svärdet var nedstucket en bra bit ner i stenen med handtaget rakt uppåt. I denna del av skogen lyckades solskenet ta sig ner till marken men det mesta av ljuset reflekterades av svärdet.

Erik föll i trans och gick med långsamma steg fram mot stenen. Kanske var det en ståtlig och stark prins som detta svärd en gång tjänat? Hur många drakar hade det dödat? Pojken slog bort tankarna och ersatte det av en stark brinnande lusta. "Det här svärdet ska bli mitt" tänkte han och klev upp på stenen. Med svärdet placerat mellan sina ben tog han ett stadigt tag med båda händerna kring handtaget. Pojken ryckte och slet men det var förgäves. Svärdet satt som gjutet.

Febrilt hoppar Erik ner och drar bort mossa. "Det måste finnas en spricka någonstans, nånting måste kunna göras" tänkte han och blev allt smutsigare om händerna. Plötsligt skrapar han emot en metallbit och börjar blöda ur ett litet sår på handen. Han torkar bort jord från metallen och upptäcker att det är en metallplatta som sitter fast på stenen.

Men det var något speciellt med den. Ett meddelande.

Pilgrimsta Rör AB

Plötsligt var det inget svärd längre. Det var ett rör.

Ett vanligt jävla järnrör.

"FLENSOST!!" skriker Erik. Det var det senaste coola ord som han hade lärt sig någonstans ifrån.

Röret stod bara där, nedsjunken i stenen utan minsta möjlighet till att rubbas.

Pojken stod bara där. Rätt upp och ner. Insåg att det inte var ett svärd. Att även om det var ett svärd så går det inte att flytta.

Besviken vände Erik på sig och gick tillbaka samma väg som han kommit. När han till sist når elljusspåret så svor han att aldrig mer återvända till den platsen. Den förbannade skogsgläntan.

Från utkanten av skogen hör han ett välbekant ljud.

Skolklockan ringer och åter igen råder vapenvila mellan nord och syd.

-----

Nu, 13 år senare inser jag att om 8-årig grabb hade sprungit runt med ett järnrör i skogen så hade det nog blivit jobbiga samtal med lärare, föräldrar och rektor.