wild child

Onsdag.

Då börjar de nya kurserna.

Idag är det alltså måndag och igår kväll var jag verkligen inställd på att bege mig till skolan, glad i hågen. Kurserna fanns inte på skolportalen på internet, men via schema på högskolans hemsida kunde jag se att det är tomt både idag och imorgon.

Lyx.

Men.

Stress så småningom. Idag studerade jag schemat med förstoringsglas. Det är inte många veckor disponerade för de två kurserna fram till mitten/slutet av mars. Andra halvan av terminen ser även den ut att vara tight vad gäller tidsåtgången.

Men.

Det är ju trots allt...

Vårtermin!

Vilket för mig alltid inneburit mer motivation. Det kommer gå förträffligt nu i vår. Det är jag övertygad om. Det är ju så lätt att påstå något sådant nu i januari.

Lika bra att passa på.

--------------------

I lördags kl 08.00 på morgonen gick mitt tåg till Stockholm. Under kvällen och natten innan var jag på förfest och var senare även på krogen. Var inte inomhus i värmen igen förrän 03-tiden. Efter samtal gick jag till sist och lade mig och sov. Klockan var nu 05.15 men jag fick ingen sömn alls.

Klockan var kring 06.30 när jag somnar. 22 minuter senare ringer en av föräldrarna och väcker mig. Jag mådde allt annat än bra men klev snabbt upp och försökte ljudlöst lämna vännernas lägenhet. Halvvägs ner till stationen ringer det åter igen och jag blir märkbart irriterad. Det är mildare än gårdagen men det blåser något djävulskt så jag avslutar samtalet snabbt.

På stationen sätter jag mig ner nära utgången mot järnvägsspåren. Känner mig lagom illamående och tänker bara på att få sova på tåget. När det inte kunde bli sämre kommer så klart Jan och Ann-Katarin förbi. Jag försökte hålla god min och prata om hur det varit i Jönköping och på jullovet med en trevlig ton men i verkligheten var jag fruktansvärt bakis.

Efter den korta dialogen gick vi på tåget men jag var strategisk nog att sätta mig på en annan vagn. Konduktören frågade om jag hade 1:a klass biljett men jag antog att jag inte hade det och satte mig i vagnen intill. Egentligen skulle jag åkt X-2000 men nu blev det istället ett ersättningståg. Jag satte mig i ett varmt och skönt hörn men jag mådde fortfarande illa. Gick direkt till toaletten och gjorde det ni antar att jag gjorde. Jag försökte göra det så tyst som möjligt men det var få passagerare i närheten. Jag spolade och såg mig själv i spegeln. Jag har aldrig sett så röda ögon i hela mitt liv. Alldeles våta och blodsprängda.

Nu kändes det dock bättre och jag somnade direkt så fort jag satt mig. En stund senare vaknar jag av att konduktören väcker mig för att kontrollera biljettinnehav. Jag frågar om det går bra att sitta där jag befinner mig då jag varken orkade gå en meter eller släpa på mina väskor. Konduktören förklarade att det går alldeles utmärkt och gick sedan vidare västerut i tåget.

Jag somnade snart om igen.

Blev väckt åter igen. Konduktören var tillbaka med en baguett och en apelsinjuice. Om det var för att jag tillhörde 1:a klass eller för att det var en botgöring för ersättningståget kommer jag inte ihåg. Jag lyssnade inte utan lade istället mackan och juicen bredvid mig och somnade således om åter igen.

Blev väckt ännu en gång. Denna gång av en ovanligare anledning. En tant med den mest irriterande och oplacerbara dialekten väcker mig. Hur understår hon sig? Hon förklarar att hon ska på nåt möte eller kongress i huvudstaden och att de ska dilla och jiddra om att Sverige ska visa att landet inte har kärnvapen och ska således styrka detta med namninsamling. Tanten tjattrade konstant och det var allt annat än intressant. I synnerhet i mitt tillstånd. För att vara vänlig skriver jag på och när hon lämnar mig tänker jag "åh vad skönt att aldrig mer se henne igen".

Jag somnade snart om igen.

Blev väckt. Tanten var tillbaka!!! Bara för att lämna ett litet vykort med en liten målning och en text om kärnvapen. AAAARRGHHHH!!!

Nu hade jag modet att prova baguetten och den rumstempererade juicen. Var gott att få i sig näring och energi och nu mådde jag allt bättre. Tanten syntes inte till längre och allt var frid och fröjd.

I Stockholm ringde jag och väckte Fredrik och förklarade att jag var i samma stad som honom. He was not amused så det blev ett kort samtal. Ringde min bror istället.

Resten av resan flöt på som den skulle. Finns inget att tillägga. Väl i Jönköping unnade jag mig en taxi för att slippa gå eller släpa all packning på en trång buss.

Jag var nu hemma (Ja, Jönköping har blivit befordrad till hemma. Ett av flera.) och kunde koppla av. Dumpade all packning på mattan och lade mig framför TV:n.

Sedan dess har jag plockat, donat, handlat mat, snackat med rumskamraten Staffan och kollat film. Borde kanske höra mig av till någon och vara social men just nu är det skönt att bunkra in mig på rummet och bara se film.

På onsdag börjar vardagen åter igen. Ska bli riktigt spännande faktiskt!

la di da, la di da

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0