grubbelsmurf

(I detta inlägg skriver jag om min första dag i Gambia. De kommande sex dagarna kommer förmodligen buntas ihop till någon slags sammanfattning i ett annat inlägg. Att jag skriver ett inlägg per dag känns inte som en omöjlighet men det kommer leda till väldigt mycket text om en resa som enbart var en vecka lång.)

9/3

Banjul Airport. Solsken. Svag bris. Varmt. Afrika.

Afrika.

Jag kliver ut på trappan och inväntar en primitv buss som ska ta oss inomhus och (vad mig beträffar) till Lamin. Jag får syn på honom snabbt så fort jag kommer in på Terminalen. Han står och snackar med en vakt som han tydligen känner. Vi möts på andra sidan och inväntar bagage. Lamin tar tag i en lastvagn (eller vad det nu kan tänkas heta), men en vakt kommer och anser att han behöver den. Här inleds en hätsk diskussion medan jag försöker få en syl i vädret för att förklara för Lamin att jag inte har något behov av den. Till sist struntar jag i dem och ser efter mitt bagage. När jag till sist tar bort det från rullbandet har Lamin precis lyckats få sin lastvagn (med argumentet att han och vakten hade samma efternamn och därmed borde vara snälla mot varandra). Lamins min när jag står med enbart en resväska i handen är så klart obetalbar.
   Nu får jag också träffa en av Lamins kompisar vid namn Pa och som tillbringat 12 år i Tyskland. Med honom pratade jag tyska och när mina kunskaper ej räckte till fick jag prata engelska. Pa var med mig och Lamin under nästan hela min tid i Gambia. Väldigt snäll, om än något bossig och beskyddande emellanåt.

Vi går ut, letar rätt på bilen och åker iväg. Lamin sätter på afrikansk musik och jag lägger högerarmen på utsidan av dörren. Semestern hade börjat.

Det är fin asfalt lägger jag märke till, men det visar sig snart enbart gälla huvudvägen. Efter tio minuter svänger vi av vägen och beger oss in på en grus/sandväg som ska ta oss till Lamins hus som är under konstruktion. På vägen dit springer gambiska barn runt och tycks ha riktigt roligt. Extra glad blir dem när de ser en vit man i passagerarsätet och ropar "Tuba!!" samtidigt som de pekar och vinkar åt mig. Lamin förklarar att det betyder "så bra" och att det enbart används för att de äldre inte vill att kommande generation ska hysa agg mot vita människor p.g.a. slavhandel tidigare sekler.

Det är nu jag är i Afrika på riktigt (kanske enligt omedvetna fördomar?). Getter och höns springer vilt på gatan, packåsnor drar till synes tunga lass, barn springer glatt omkring och leker. Vägen går upp och ner något oerhört vilket gör att framfarten blir långsam. Detta är utmärkt för lite fototillfällen tänker jag och ta kort. Vad jag snabbt lade märke till var allt skräp som låg längs vägen och inte bara jämsides. Mer eller mindre överallt. Jag hade aldrig sett något liknande i hela mitt liv.

Vi anländer till Lamins hus som beräknas stå färdigt om ett år. Byggarbetarna håller på med det grundläggande samtidigt som Lamin tar med mig och berättar om hur det kommer se ut när det står färdigt. Det är intressant och jag hoppas få se bilder på det när allt är klart.

Snart är vi ute på den stora vägen igen, och för varje 500 meter kör vi förbi stora reklamskyltar som står uppradade längs vägen. Dessa kommer senare visa sig finnas överallt längs de asfalterade gatorna i landet. Det intressanta är att all reklam handlar om sparande och teknik. 95 % av all reklam i Gambia längs gatorna innehåller ord och termer som GSM, voice-sms, GPS, financing, bank, a better future och egentligen var jag inte förvånad. Någon reklambild på Gambias president dyker också upp lite här och var ju längre västerut vi beger oss.

Sirener hörs och ljudet kommer allt närmare. Lamin svänger av vägen och tvingas stanna. Spaniens vice-Premiärminister ska med ett flyg och när en politisk "viktig" person färdas på vägarna måste all trafik ge företräde. Detta är något av de få saker som Lamin inte gillar med sitt hemland Gambia. Att den långa eskorten bland annat bestod av gambiska soldater med dragna kalashinkov var jag inte beredd på.

Vi fortsätter en bit till för att sedan stanna till igen. Lamin ska köpa ett nytt däck till bilen och börjar genast diskutera priset. Nästan inget i Gambia, oavsett om det gäller tjänster eller varor har ett fast pris. Det gäller att komma överens om ett pris. Med en uppsyn mycket lik Don Vito Corleone från Gudfadern går Lamin lugnt fram och tillbaka samtidigt som han skickligt får ned priset mer och mer. Det var kul att se och liknande scenarior skulle jag komma att se ju längre semestern fortskred.

Vi kommer till sist fram till Lamins mammas hus. Det är ett större hus, varav två mindre som används för gäster och dylikt. Jag och Lamin tar ett av dem. Vi går och hälsar på alla människor inne i hans mammas hus och gudar så många det var! Systrar, bröder, vänner och väninnor med mera. Vi bjuds senare på middag som jag senare kommer returnera till toaletten samma väg som jag förtärde maten. Jag var lite orolig att detta skulle komma att upprepas vid fler tillfällen men det var den enda gången på min semester som jag kräktes.

Senare tar vi det lugnt inne på rummet, ser på TV, pratar, dricker vatten. Vi sover lite grann för att sedan göra oss iordning inför en utgång på en nattklubb i stadsdelen Senegambia. Det var riktigt kul. Jag drack två öl, vilket efter denna kväll kom att bli en slags maxgräns som jag höll varje gång. Jag hade kul utan en massa alkohol i kroppen och sparade dessutom in en hel del utgifter på så vis. Runt 4 på morgonen (och då var det minst 2 timmar kvar tills krogen stängde) åkte vi tillbaka hem och sov.

För övrigt sov jag som en stock under min vistelse i Gambia.

(Försöker undgå detaljerade beskrivningar av miljö och annat för att minska antalet tecken på mina inlägg om Gambia.Det kommer nog bli för långt som det är, men jag hoppas att så ej blir fallet. Kommer lägga upp ett urval av bilder i ett senare inlägg, och som man säger; en bild säger mer än tusen ord.)