det sista av det stora

Det är nu en vecka sedan jag anlände i en dubbeldäckare till Pilgrimstad, Pilis, mitt hem.

Julloven har för mig aldrig inneburit att jag är särskilt aktiv, varken fysiskt eller socialt (eller bloggande som ni märkt). Jullov har för mig alltid varit att krypa ner under en filt och läsa böcker och se filmer. Även om man för sakens skull går ut i friska luften så går solen snart ner igen och mörkret kryper allt närmare. Du pulserar i snön, kastar huvudet åt alla håll för att se ljusglimtar men det enda ljus du ser är skapat av elektricitet. Du vänder hemåt i vetskap om att dagen är över. Den varar inte längre.

Under veckan som gick har jag sett några filmer, tyvärr oftast något jag redan har sett men det gör inte så mycket. Jag har också börjat läsa Populärmusik från Vittula som så här långt är en riktigt bra bok. Dock har jag varit mer social än tidigare jullov. Detta innefattar dock inte mina kamrater i staden intill men i den lilla byn är det ett sanningens ord. Detta föll sig naturligt detta år då jag det senaste halvåret har bott i Jönköping samtidigt som några bodde kvar och några bodde i Stockholm.

Så här långt har jag besökt Östersund två gånger. Den första gången var jag i hög färd med att köpa julklappar. Efter en bedrövlig start löste sig allt till sist och jag kunde återvända hemåt. Denna dag skulle jag äntligen ta mig tid att hälsa på en Östersundsbo men andra krafter trädde in och det gick inte längre att genomföra. Jag skulle nu missa bussen men varmt klädd som jag var bestämde jag mig för att promenera upp till Fresks för att få skjuts men när jag passerade Parkskolan ringde en vän och erbjöd sig att köra mig hem till Pilis då hans eget hem också är samma by.

Någon ytterligare dag passerade innan julaftonen trädde fram i det kalla mörkret. Precis som tidigare år var julafton en stillsam dag. En dag då man inte rör en fena men där man gärna äter god mat och ser på TV. Både jag och min far är utomordentligt less på Kalle Anka på julen men i år satt jag prompt i soffan och såg 55 minuter av de 60. De saknade fem minutrarna tillägnades Anna Anka och efter den lilla stunden kunde vi konstatera att det var ännu sämre. Jag gillar många traditioner under julen som julbord eller julmusik men Kalle Anka ingår inte i min fina traditionsbok.

Sällan är världen så liten som under julhelgen. Man går runt i huset och väntar på något som man inte riktigt kan säga säkert vad det är. Din livsyta dessa dagar är där du befinner dig. Och om du går till något fönster för att se vad som finns på andra sidan så ser du dig själv, omgiven av all belysning som strålar, dessa dagar till ära. Om du spänner ögonen och ser längre bort, kan du se konturer av mörka och ståtliga ting som inte rör sig och som stått på samma punkt, längre än vad ditt liv har pågått.

Det är nu 2-3 dagar kvar till nyår och som alltid kommer jag inte avlägga några löften eftersom jag skulle glömma bort dem och aldrig kunna hålla något som jag intalat mig själv i slutet på föregående år. Vem skulle jag försöka lura? Vill jag hävda mig själv? Jag tror att om man vill förändra sig själv, beteende eller annat så går det säkert alldeles utmärkt att bestämma sig för det vilken dag som helst på året. Detta nyår kommer jag förövrigt fira i Östersund för tredje året i rad. Varför jag gör det vet jag inte. Det är inget jag ser fram emot alls just nu då tiden gör sig påmind om hur snabb den är och det kommer nog vimla av nya ansikten men kul kan det nog bli ändå.

Hoppas jag.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0